Väskorna är packade. Bara lilla datorn kvar. Att packa ner min vän i alla lägen tar emot. Det betyder att jag åker, på riktigt.
Snart är jag på internationall mark. Flygplatser är som Mariscal eller Quicentro, köpcentret, man skulle kunna befinna sig var som helst i världen. Så snart jag är på väg kommer jag inte vilja något annat än att komma HEM. Detta stadiet innan man åker är det jobbigaste. Alla känslor. Förvirringen. Har jag glömt något? Borde jag ha lagt den där boken i handbagaget? Väger väskan för mycket?
Om några timmar vet jag. På flygplatsen. Mitt bland alla människor. Det ska trots allt bli skönt att bara vara en i mängden, som vilken resenär som helst.
Förresten kolla in reprtaget (speciellt fotot!) om FENOCINs och andra sociala rörelsers marsch:
http://www.latinamerika.nu/l-nder/ecuador-0
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är aldrig lätt att lämna så många saker bakom sig, jag vet precis hur det känns!
Men välkommen hem till Sverige igen!
Snyggaste bilden var din! När ses vi? KRAM
Skicka en kommentar