Socialisering över åldersgränserna

Jimenas föräldrar är på besök från Mexico. Nästan varenda kväll har Jimenas kompisar varit hemma hos oss bara för att träffa hennes föräldrar. För mig är det helt otroligt att se dessa människor umgås över åldersgränserna. Man lagar middag tillsammans, dricker vin och drinkar. Åker på utflykt. Över en drink ger en kille i 25-års åldern dem tips var de bör resa i Ecuador. Igår var vi tio ungdomar som åt middag med de vuxna. Stämningen var avslappnad som aldrig förr. Allt mellan himmel och jord diskuterades vitt och brett. I Latinamerika umgås man med alla. På klubbarna finns inga åldersgränser.
Varför är det inte så hemma? Att umgås med någons föräldrar kan man ju inte göra. Det ses nästan lite konstigt. Inte för att man alltid måste vara med föräldrarna, men det hade varit roligt om ålderskillnaderna kunde suddas ut och alla kunde umgås utan tvång.

Mmm marsvin

Så var det gjort! Till slut. Andernas specialitet cuy, marsvin, har ätits. Denna maträtt som helgrillas på öppen eld. Oftast brukar man få ett helstekt marsvin på tallriken. Som tur var denna gången fick vi varsin del istället. Riktigt gott var det!Att sitta ute i naturen och äta tillsammans efter en promenad i Quito Loma där Quito skulle ha legat från början var inte helt fel. Legenden säger bland annat att Quito ligger där det ligger idag på grund av att en stor fågel jagade bort byborna. Mats trodde mer att det beror på kylan eftersom det inte är extremt varmt uppe i bergen. Tyvärr kunde vi inte se så mycket heller eftersom det var dimmigt. Men det var ingen större fara. Det var skönt att röra på sig även om höjden kändes av. Andningen blev tyngre för varje steg vi tog. Dum eller smart som jag var tog jag en extra promenad för att se en bondböndeodling. Men vilken utsikt det var. Till och med vår käre guide fotograferade mig, ja oss alla. Aldrig någonsin har jag varit på en tur där guiden fotar lika mycket som besökarna. Detta kan bero på att det här är ett relativt nyöppnat ställe, som har byggts upp av de ca 30 familjerna som utgör byarna runtomkring. Projektet har tagit tre år att slutföra. Alla har hjälpts åt. Arbetet har delats upp så att inte alla ska slita ut sig direkt.

Vi var praktikanterna, deras handledare, Mats som är kursvansvarig på Sörängen och jag. I fem dagar har vi varit i Quinche ca 1,5 h norr om Quito för att utvärdera verksamheten framtill nu. Dagarna har varit fyllda av prat. Praktikanterna har planerat efterarbetet och planerna är bland annat att göra en bok om Ecuador, där jag ska vara med på ett hörn. Boken är en jättebra idé eftersom det inte har skrivits någon riktigt bra sedan 1996. En del har ju hänt i landet sedan dess. Correas socialistiska regering till exempel, som nu verkligen motarbetas av oppositionen. Den konstituerande församlingen anklagas för korruption. I Guyaquil, landets största stad vid kusten, där många rika bor protesterade man förra lördagen mot den sittande regeringen. I Quito hölls en manifestation för Correa. Landet har alltid varit splittrat mellan bergs- och kustbor. Bergsborna säger att kustborna är lata och gör ingenting till skillnad mot de som arbetar hårt. Tjuvarna sägs i allmänhet vara kustbor. En därifrån som jag pratade med sa att han en gång började springa med en mobiltelefon som han lånat av en tjej, men att han slutade tvärt när han insåg att polisen säkert skulle haffa honom. I hela Sydamerika har vissa nationaliteter speciellt rykte om sig att vara brottslingar. Här är det colombianerna och i Bolivia peruanerna. Även om jag personligen känner mig säkrare i Quito, så är det ändå alltid bäst att hålla extra koll på sakerna och inte gå på folktomma gator. På söndagar är det dödsdömt att röra sig ensam i turistområdet Mariscal. Eftersom majoriteten av ecuatorianerna är hemma denna dagen med sina familjer är området tomt på folk. Tjuvarna vet om detta mycket väl och utnyttjar varje tillfälle de får. Detta ämnet har jag berört några gånger innan, men det väcker en tankeställare att folk ens ska hålla på och utsätta sina medmänniskor för detta. Att bli jagad av kor som vi blev under en utflykt till ett vattenfall i fredags känns bättre även om många tycker att det också är läskigt.

Tenga, mi nina

Avocado, banan, jordgubbar. Behöver man något mer för att överleva? Det skulle vara mango i så fall. Fruktaffärerna gör mig lycklig. Försäljerskan likaså. Hon sa tenga, mi nina. Att bli kallad barn eller nina blir man ofta här. Ibland stör det mig mycket men för det mesta kan jag ha mer överseende med det här än hemma. Nina är på något sätt gulligare än lilla flickan/barnet.

När jag tänker efter har jag det rätt bra. Varje dag händer det något oväntat. Som idag när praktikanterna skulle förnya sina stämplar i passet. Jag trodde att jag hade koll. Med tanke på hur ofta jag har varit på migrationsverket de senaste månaderna. Men icke. Vart har du brevet till direktören då, frågade mig den anställde. Brev, man ska alltså skriva ett formellt brev för att förklara syftet med vistelsen etc. Eftersom FENOCIN ligger i närheten sprang jag dit som en galning. Fick hjälp av Toa (ja hon heter så, liksom ett bussbolag till Ambato), sekreteraren, att skriva ihop vad som krävdes. Sen snabbt tillbaka för att kunna lämna in allt innan de stängde kl 12. Det gick bra och snabbt. Det vill säga när personalen inte försvann hela tiden. Kvittona tog lite tid för de att skriva, men vid halv ett tiden var jag på väg därifrån med kvittona i handen och med nya erfarenheter i bagaget.

Huset är inte riktigt som det brukar. Lite tomt utan möbler. Det är grejer överallt. Fast lite som hemma ändå, om jag tänker på mina föräldrars hus där det alltid är något projekt på gång. Här är det fukt i väggarna, som de äntligen fixar nu i dagarna, så imorgon bitti blir det till att släppa in arbetarna kl 08.00. Efter mittmötet blir det till all sätta tillbaka alla grejorna igen. Ingen rast ingen ro. Men sånt är livet!

Januaritankar

Ecuador. Ibland är det som att jag inte kan förstå att jag är här. Som att jag inte riktigt vet vad jag gör. Även om jag egentligen vet. Januari är en seg månad. Solen skiner för det mesta, men det känns segt ändå. Nästa vecka är det mittmöte med praktikanterna. Ska bli kul att träffa alla igen!
Hemma behöver en del grejer i huset fixas. Ägaren var där imorse. Han är cool, fixar det mesta. Eftersom glada julen är slut, slut, slut. Åker julgranen ut i helgen.

Ett år med Correa

Correa, den demokratiskt valde presidenten, har nu i dagarna suttit vid makten i ett år. De sociala rörelserna och ursprungsfolken har fått mer makt och inflytande. Det är bara att hålla tummarna för att det fortsätter så!

Skräp, skräp i massor

Läste precis Fannys blogg. Hon skriver om skräpet i de svenska skogarna. I Ecuador finns det ett fåtal papperskorgar. Varje morgon går någon stackare och sopar upp efter andra. Gatorna spolas rena. För en stund är allt rent. Så kör det förbi en bil där någon "råkar" slänga ut sitt skräp på gatan. När alla gör det blir det legitimt på något sätt. Andra plockar ju upp efter dig. Jag funderar på om sopsystemet kan ha en bidragande effekt. Tre dagar i veckan (tisdagar, torsdagar och lördagar för vår del) gäller det att ställa ut soporna utanför huset innan sopbilen kommer förbi och hämtar de ca kl. 20.30. Man behöver alltså inte gå långt med soporna. Å andra sidan tar man verkligen ut skräpet. Hemma kan jag dra på det för att det är så tråkigt.
På vägen hem från ett organisationsbesök hos några praktikanter hamnade jag på sätet bakom Manuela på bussen. Kvinnan bredvid henne hade ätit upp sitt snacks och istället för att lägga det i sin väska slängde hon bara ut det genom fönstret, vart annars? Jag blev arg och ropade vad gör du? det finns papperskorgar. Nej, sa kvinnan, det finns det inte. Så var det inte mer med det. Slutdiskuterat.
I Sverige får man höra om man inte sopsorterar rätt. Här består jobbet i att medvetengöra folk om att det finns papperskorgar och att skräpet hör hemma där. Inte det lättaste, men så byggdes ju inte Rom på en dag heller.

Visum

Tänk om det var lika komplicerat för alla att söka visum? Eller lika lätt? Hade ju underlättat något. De senaste veckorna har jag hållit i visumansökandet för en tjej på FENOCIN som ska till Sverige på utbyte. När jag jämför vad jag behövde lämna in här för att få volontärvisum är det ingenting. Kanske för att Stina gjorde grovjobbet. Jag fotades, fyllde i några formulär, lämnade in allting på migrationsverket och wips fem dagar senare var det klart. För Ericas del skulle inbjudan från UBV skrivas, inttyg från FENOCIN, de vill -herregud-veta hur mycket pengar hon tjänar, om hennes föräldrar lever ihop, om hennes syskon har barn. De vill veta en del, SCHENGEN. Kontroll, nej då. Absolut inte. Ibland förundras jag över hur något som borde vara så enkelt måste göras så kompliserat. Vart ska världen ta vägen med alla kontroller? Borde man inte hjälpa istället för att stjälpa?
Det är bara att hålla tummarna för att denna grymt härliga tjej får komma till Sverige och sprida sitt ljus!

Det ordnar sig

Uttråkad. Ensam. Trött på att vara sjuk.
Jag orkar inte mer. Allt jag såg fram emot denna helgen. Inte för att avsked är kul, men det skulle bli kul att ses ändå. Vara ledig, inte sjuk. Dansa salsa på Mayo. Känna folklivet som existerar på plaza Foch i Mariscal. Taxifärden dit tar dubbelt så lång tid då. Alla krypkör. Sen släpps man av i ett myller av ecuatorianer, gringos, svenskar, tyskar ja alla är där. Atmosfären på Mayo 68 gillar jag. Graffitin på väggarna, Che är med på sitt hörn, musiken och att titta på alla som dansar. Paren rör sig på golvet som om de knappt har gjort något annat i sina liv. Alla är avslappnade. Gamla, unga, turister tar sig en tur på dansgolvet. Jag gör några försök, men erkänner att salsa är kul men jag har mycket kvar att lära. Riktigt kul är det däremot att se Alexandra, min kompis som snart flyttar till USA, dansa!

Jag börjar ifrågasätta om min hostmedicin är så effektiv ändå eller så behöver min kropp helt enkelt vila upp sig. Även om den borde ha gjort det vid det här laget. Nu får jag sluta gräva ner mig i ett träsk! Jag kommer bli frisk, dansa mer salsa, gå utanför huset igen och framförallt få tillbaka min röst. Är sugen på att prova med whiskey.

Sjuker

Min säng har varit min borg de senaste dagarna. Helt perfekt när man inte alls har andra saker att göra. Så här förkyld har jag inte varit på länge, men det säger jag varje gång det bryter ut. Igår eftermiddag gick jag, eller jag tog en taxi hem, och hamnade med en helt galet pratglad taxichaffis som efter att sagt till mig att inte köpa frukt på gatan frågade "hur många år har du varit här då?"
På Apoteket hittade farmaceuten på synonymer för allt jag sa för att beskriva mina sympton. Efter att ha tittat på i princip allt de hade köpte jag hostmedicin. Den verkar fungera. Jag hostar mindre i alla fall. På tal om Apotek, vad händer därhemma på den fronten? Ska det privatiseras? Min källa är Facebook om ni undrar.

Dödens väg

”Vi åker väl den nya vägen?”
"Por supuesto, ja visst gör vi det", säger biljettförsäljerskan.

Inte ont anade om vad som komma skall stiger vi, Rebecka och jag, godtrogna på bussen. De har gett oss de bästa platserna, längst fram sitter vi med bra plats för benen. Framför oss har vi chauffören samt två medhjälpare. Alla tre är väldigt unga. De ska ta oss till Coroico i Yungas, ca tre timmar norr om La Paz där vi har tänkt tillbringa den sista helgen på året med sol och bad. Man vill ju vara fin till nyårsafton:) Lite utanför La Paz blir vi stoppade vid en vägkontroll. Polisen verkar aldrig nöjd med chaufförens dokument så där sitter vi fast en bra stund. Till slut rullar bussen vidare. Allt känns bra! Vi åker med en minibuss och de har lovat att vi ska åka den nya vägen. Inte den gamla, även kallad DÖDENS VÄG, där många människor har mist livet och som nu även är en turistattraktion. För 100 USD kan man få cykla hela vägen ner. Det är det en del som gör lägger vi märke till. Dock har de otur med vädret. Det duggar, sikten är dålig på grund av all dimma. Precis som det har varit i Quito de senaste dagarna. Som praktikant förbjöd Hans oss att åka den gamla vägen till Coroico. Därför är det lustigt att nu vara på väg dit. Vi gör ett andra, eller tredje stopp för att något verkar ha hänt med bussen. Vi stiger av och kan långt, långt nerför ett stup skåda den omtalade vägen. Foton tas. Vi kliver på bussen ännu en gång. Nu kan det inte bli fler stopp tänker vi. Cyklisterna blir fler och fler. Brr, det ser kallt ut. Fast så klart är det säkrare att cykla ner. Om man nu ska ta den farliga vägen. Mindre tyngd, du styr själv och vid möte kan du stanna vid vägkanten. Men, det spelar väl inte oss någon roll? Då stannar vi IGEN. Chaufförerna och några andra i bussen pratar, jag lyssnar inte ordentligt, men uppfattar ordet ”paso”, d v s väg, passage. Men vänta, nu backar bussen. Hallå, vad händer? Vi svänger av mot Dödens väg. Mannen bredvid oss, som blir vår guide under resan, säger att det här är att föredra när han märker hur oroliga vi blir. Samt att idag är det inga möten, och därför ingen fara. Vi skrattar nervöst och tänker på Hans. Undrar vad han skulle säga? Kanske är man uppgraderad som resursperson och får åka Dödens väg. Usch, vad smalt det är. Nästan tur att det är dimmigt, så man knappt ser ut. Även om det inte är att föredra för den som kör. Musiken som spelas säger ”no quiero morir”, jag vill inte dö. När jag säger det högt börjar vårt resesällskap att lugna mig. Du kommer inte dö. Jag refererar till låten och han skrattar lite. I början känns det lite vemodigt, nervöst. Men sen börjar tjusningen. Även om det inte finns mer säkerhetsavspärrningar än sådana tunna band som polisen använder hemma, så pirrar det i magen. Utsikten är underbar. Dimman har lättat. Vi åker genom vattenfall. Över en bro. Mannen berättar att vägen byggdes av paraguayska krigsfångar för femtio år sedan. Herre gud. Mitt i allt äventyr börjar jag känna mig lycklig. Som att jag åker en karusell som aldrig tar slut. Till slut tar hungerkänslan över och vi vill bara komma fram. Vår guide lämnar oss innan dess. Han bor tydligen på vägen. Vi skrattar åt att för 13 bolivianos, eller 13 svenska kronor, fick vi uppleva samma sak som cyklisterna, ja nästan i alla fall. Dessutom slapp vi bli blöta i vattenfallet. Coroico i sig är inte så stort. Vädret kunde ha varit bättre. Regnet strilar ner. Tyvärr är det fler än vi som tänkt sig spendera helgen där så det blir bara en natt. Dagen därpå skiner solen. Efter tre juicer VAR ger vi oss ut på en upptäcktsfärd. Grönt och skönt är det. Hur det gick på hemvägen? Jo, vi åkte med den NYA vägen. Dimmigt var det.

Säkerheten i Sydamerika är intressant. Ser man på mina två skilda upplevelser känns Bolivia lugnare. Då utgår jag från småstaden Oruro, men även där jag var i La Paz, var en helt annan upplevelse än Ecuador. I Quito vaknar jag av ett billarm varenda morgon. Varje gång jag går ut genom dörren måste jag larma. Vi har tre dörrar. Vår fina trädörr täcks av en gallerdörr. Sedan måste man ta sig igenom ytterligare en innan man är ute i friheten. Samma procedur på jobbet. På gatorna patrullerar säkerhetsvakter 24-11. När de jobbar bor de i ett litet bås. Hittills har jag bara sett män. Kvinnliga poliser finns det däremot. Oftast, liksom i Bolivia, spatserar de runt några stycken. Ibland stannar de och pratar med någon kompis. Om de gör någon nytta vet jag inte. Men jag betvivlar det. Dock var det två säkerhetsvakter som gjorde nytta i Mariscal, även kallat gringolandia i centrala Quito, när två praktikanter blev rånade. De jagade ikapp rånaren och följde sedan praktikanterna hem till hostalet. I Bolivia har min familj, ja alla familjer som bor i huset, en port som nästan aldrig är stängd. Jag tänkte ofta hur lätt det skulle vara att bryta upp den. Sen har de en ytterdörr också. Den första är gjord av plåt och den andra av trä. Galler existerar inte.

Förresten spenderade jag världens underbaraste nyår i La Paz med Rebecka, hennes familj och Pablo. Huset challades/pyntades för att hedra Pachamama, moder jord, samt för att ge tur inför det nya året. Sen gick vi upp på taket, där vi några timmar tidigare skålat in det svenska nyåret med öl, för att se ett himlavalv av fyrverkerier. En underbarare stund och nyår finns inte. Himlen var upplyst. Champagnen god. Sällskapet bäst. Maten, mmm. Musiken. Traditionell boliviansk musik som jag älskar. Vid tvåtiden drog Rebecka, Pablo och jag ut för att dansa. På turisthaket spelade, ja att kalla honom DJ vore att ta i, en kille som inte hade någon koll på vad han gjorde. Folket buade, men han vägrade gå. Till slut blev han utslängd och ersattes av en bättre. Vi dansade fram till klockan sex på morgonen. Sen var det dags för mig att ta farväl av La Paz och Bolivia, för den här gången. Quito är detsamma. För ovanlighetens skull går taxichauffören med på att använda taximetern, wow. Att undvika frågan om jag har pojkvän går inte!

Hönan och jag

Bredvid mig sitter en kvinna med en påse vid fötterna liksom jag. Man kan skymta något vitt, men det är inte förrän allting börjar röra på sig som jag förstår att det är en höna. I tre timmar ska vi ha sällskap på bussen. I början känns det helt okej, lite spännande, exotiskt. Turen Oruro till La Paz brukar gå relativt snabbt. För en gångs skull hamnar jag längst fram. Att ”bara” åka till La Paz är inget som får mig att ens tänka tanken att nu lämnar jag Oruro, familjen, farmor & farfar, ungdomarna på VIVE, Jord@n´s café och allt annat som hör till på ett bra tag. Jag ska ju bara åka iväg och träffa Rebecka några dagar och sen återkommer jag ju. Klart det blir så! Om vi bara kommer iväg någon gång. Bussarna har två tendenser på bolivianerna: är de sena blir de(även jag) irriterade och skriker ”ya vamos, hora” nu är det dags att åka. När bussen väl har startat blir det oftast en film i genren ”Rocky”, då majoriteten av passagerarna somnar. Så även denna gång, minus filmen. Istället spelar busschauffören bra musik medan han mumsar i sig en glass och pratar strunt med ayudanten, hjälpredaren som håller koll på nypåstigna och även tar hand om våra biljetter. I Bolivia är det ”lag” på att ha biljett med sig medans man i Ecuador på de flesta bussarna får tigga sig halvt fördärvad innan de ger en biljetten. Eventuell får man höra efter att ha tjatat en hel resa mer eller mindre ”nej, vi har inga, det får du skaffa på terminalen.” Ecuador är alltid i bakhuvudet under vistelsen i Bolivia. Det är svårt att beskriva med ord hur annorlunda dessa länder är. Jämför man huvudstäderna bor det fler ursprungsfolk i La Paz än i Quito. Livet är modernare här. Taxibilarna lyser gula i Quito medan de är vita i Bolivia. Här, i Quito, börjar taxichauffören fråga ut en om man har pojkvän, så jag har lärt mig att bara svara ”ja” även om det innebär att man drar till med en vit lögn. Men vad händer? Hönan börjar bli hungrig och börjar picka efter min påse med Rebeckas kläder. Listig som den är klurar den sig ur så gott den kan ur påsen, så att den kan sträcka sig efter ett lovligt byte. Jag försöker fåkontakt med ägarinnan, men hon liksom resten av bussen sover. En försäljare kommer ombord på bussen, han vill sälja skämtböcker. Kvinnan vaknar i rätt tid. Hönan börjar bli irriterad för att jag har tagit undan påsen den var sugen på. Vad som däremot är lätt i Sydamerika är generellt sett att få kontakt med nya människor, de är så hjälpsamma och sociala. Även om jag vet att många av praktikanterna skulle protestera mot mitt uttalande utan tvekan. Men det är stor skillnad ute på landsbygden, folk är generellt mer reserverade om än tillmötesgående på samma gång. Om Bolivia kan jag inte uttala mig eftersom jag aldrig varit ute i byarna. Busschauffören är inne på sin andra glass. Jag förstår honom, det är gassande sol för tillfället, men det kan ändra sig lika snabbt som vinden. Rätt vad är kommer alla fönster att stängas och då är det dags att ta på sig alla kläder man har. Hönan är lugn, men så fort jag kikar på henne blir hon stirrig. Det märks att vi börjar närma oss La Paz. Fler människor försöker gå på bussen. En man blir tillsagd att tyvärr herrn, så är bussen full och du är berusad så du får ta nästa istället, den kommer snart. Mannen ger sig inte, men chauffören är tålmodig och till slut ger mannen med sig. Bussen kör vidare. Vid nästa stopp händer det saker. Tullen kollar bussen. De som har med sig de stora paketen får gå ut. Men vilken tid det tar, folk blir otåliga, en del passar på att gå ut. Plötsligt börjar bussen att köra. Men alla är ju inte med. Mamman till barnen som hör till hönsällskapet till exempel. Kvinnan bredvid mig ber chauffören vänta. Tut, tut är hans svar, sen blir tutandet ihärdigare och ihärdigare. Mamman kommer springande, men andan i halsen. Färden kan fortsätta. Att alla alltid ska tuta, man blir störd till en början och tänker vad händer. Van som man är vid Sverige där tutan bara används i yttersta nödfall. Sen blir man likgiltig för tutningen får inte samma effekt. Kvinnan bredvid mig verkar vara resguiden för sällskapet. Hon talar hela tiden om hur lång tid vi har kvar, var vi är och vid vilken bro de ska gå av. Plötsligt får de bråttom. Men det var falskt alarm visar det sig, todavía falta. Kexen, läsken och kammen tas fram. Man blir lite rufsig i håret av att sova på bussen. Oj, nu börjar mitt ressällskap ta ner sina väskor hållandes i hönan. Det ser besvärligt ut. Jag erbjuder mig att hålla hönan. Medan jag gör det ler en annan kvinna menande mot mig, som att jag inte kan hålla ett djur. Folk går av efter hand. Vi åker in i underbart, galna Ceja, El Alto. Folklivet och all trafik gör mig glad. Det bästa är kvar! Nerförsbacken mot La Paz. Utsikten, mama mia, är otrolig. Vad konstigt att jag inte känner mig sentimental, men jag är liksom min familj i Oruro, säker på att jag kommer komma tillbaka. De tycker jag ska ha ett bolivianskt bröllop:) Hemma hos Rebecka berättar jag hela hönhistorien medan vi dricker en matesito, grönt the, och äter choklad. Edith utbrister ”usch, jag hade då aldrig suttit kvar där. Hönor…

Förresten TACA hittade något som jag behövde! Väskan står och väntar på Rebeckas rum.

Ibland blir det fel

"Pan integral=black bread"

Sagt av en flygvärdinna på TACA.
Jag förstår henne. Det är så lätt att det blir fel när man skiftar språk. Ibland översätter man konstigt, ibland blir man bara stum. Men det är bara att skratta åt sig själv. Självdistansen övas om inget annat.