Ångest..

är min arvedel..
Sa Karin Boye om jag inte minns fel.
Jag är så uppstressad att jag inte ens kan slappna av när jag vilar. Ångesten har övertaget. Funderar över livets stora frågor. Vem är jag? Vad vill jag? Har satt mig själv i andrahand de senaste månaderna, nu närmar sig hemresan med stormsteg och med den framtiden. Det enda jag vet med säkerhet är att jag vill hem till alla mina nära och kära. Bo i Sverige. Inte bara några månader utan länge.

Men det är väl ingen som tror på vad jag säger längre?!

Hacerse la sueca

I Sverige vill jag att folk ska hälsa på mig. Här vill jag inget hellre än att de slutar. Äckliga gubbar som visslar efter en och säger "Hola muñeca", hej docka, är inget roligt. Visst får man mer uppmärksamhet här men till vilket pris? En dag var jag "den vackraste kvinnan på jorden". Det händer ju inte varje dag precis.
Nej, jag har fått nog. Samtidigt orkar jag inte svära åt varenda idiot som närmar sig en. Så jag gör som uttrycket "hacerse la sueca", vilket betyder fullkomlig ignorans. Något som svenskorna sedan länge använt sig av i Spanien för att ignorera alla bussvisslande byggarbetare.

Nog klagat. Det har varit en underbar dag med sol. Inga större problem att ta itu med. Har fått extra jobb som guide åt några svenska turister nästa lördag! De vill besöka ett UBV projekt under sin vistelse, som innebär allt från att bo i ecuatorianska familjer, plugga spanska, resa runt. Inget vanligt turistande, utan lära känna landet så gott det går.

Produktivitet ja visst

Idag har jag:

Varit på väg till jobbet
Fortsatt vila för att bli av med halsontet
Sovit som en stock
Snackat skit med Paty, som var här och städade huset.

Vilken produktiv dag!

Galapagos...

Galapagos tog musten ur mig:)

Det måste vara all den friska luften, vara ute i naturen 24/7. Ha alla djur på en meters avstånd. Eller var det att vara omringad av skandinavier, som alla var så inne i att jämföra sina egna länder att de hade lite dålig koll på var de var..

Ecuador, Ecuador. Är det där vi är?

Utropade en svensk kvinna på restaurangen vi var på när ägaren slog på nyheterna, som visade förödelsen som regnet skapat på kusten.

Nu är jag back on track. Har man lyckats krypa in ett sköldpaddskal klarar man allt:) Quito är detsamma. Kallt som tusan, men vad göra?

Emmsan lämnade mig igår morse. Min sugarmummy has gone with the wind eller the plane. Tankar om hemma har susat runt i hjärnan de senaste veckorna. Samtidigt vill jag inte åka härifrån. The never ending story!

Shit happens

Flyget till galapagos den 18 februari kl 07.30 var den enda tiden vi hade att passa under semestern. Vad händer?
Väckarklockan ringde inte, vi försov oss och blev väckta av Natalia tio i sju. Lagom när incheckningen är två timmar tidigare. Liksom alla andra sjusovare hamnade vi i standbykö. Vi satt där till nio. Sen var det bara att boka om flyget tills imorgon. Först fanns det inga platser, men eftersom vi är gringas/europeer var det inga problem..Och de säger att utseendet spelar ingen roll. För våra köende ecuatorianska vänner däremot var det omöjligt. Fullbokat, sa flygbolaget. Jag ville hjälpa de, men antingen förstod de mig inte eller så ville de inte.
Världen är konstig. Människor särbehandlas. Jag mår illa.

Skutt, skutt. Hopp, hopp.

Det öste ner. Så mycket regn.
Jag var ute i regnbyxor, för första gången sen jag kom hit. Märks det att Emma är här?:)

Emma är här!

För att komma in i jobbvanorna med bussresande tog vi en liten tur söderut till Loja. Denna fantastisk tråkiga stad, där Lonely Planet inte verkar ha varit på flera år, eftersom de inte uppdaterat resebyrårerna. Men vi fick se en hel del av stan medan vi letade. Rekommenderat är att besöka den Botaniska Trädgården.

Vi fortsatte resan med att sola i Cuenca. Banana spliten var helt okej!

Mmm semester, det finns inget bättre:)

Väckt av Sveriges Radio

Som resursperson får man vara med om de mest vanliga saker. Bli väckt klockan fyra på morgonen av Sveriges Radio, evakuera praktikanter i riskzoner. För det mesta är det kontorsjobb med kaffekokande, rapportskrivande, massa mejl korrespondens och möten, så det är ju rätt kul när något annat händer.

Igår morse blev jag väckt av någon som ringde. Först tänkte jag "det har hänt praktikanterna något..". Istället var det en journalist som ville ha tag på någon i närheten av vulkanen, ett dygn efter utbrottet. Great, tack för väckningen. Nu var det bara att förvarna de stackars praktikanterna, som skulle bli utmålade som "svenskarna i fara". Få folk därhemma att förstå situationen bättre. Då ljudupptagningen var dålig kunde intervjun inte sändas tyvärr. Istället blev det Stina, koordinatören, som blev intervjuvad av självaste Lotta Bromé i direktsändning. Inte var hon i någon fara utan i Quito, som jag, där UBV har sin bas i Ecuador. Nu gör jag liksom medierna och rapporterar ett dygn senare. Igår orkade jag faktiskt inte. Förmiddagen ägnades åt att ringa allt och alla. Först och främst de som skulle evakueras, sedan informera resten om att de var i säkerhet. Idag är läget under kontroll, kanske har vi överdrivet vårt agerande. Men en vulkan beter sig som den vill. Vi kan inte göra något mer än förhoppningsvis reagera i tid.

Kanalen är P4, programmet heter P4 Extra.

Vulkanutbrott inatt

Just det mamma, det var ett vulkanutbrott inatt..

Men det visste inte jag, det stod ju inte i tidningen.

Nej om vulkanutbrottet i Tungurahua står det inget om i svenska medier. Ingen har skadats, så intresset är inte överdrivet även om det är "red alert". Mina barn praktikanterna, som bor i närheten, mår bra. De hör vulkanen, någon såg fönstret skaka, men de är coola. Att se vulkanen spruta lava är facinerande. Jag vill åka dit!

Barnen i området får inte gå till skolan, folk har evakuerats. För tillfället har vulkanen lugnat ner sig, men naturen säger helt klart ifrån med allt regn och utbrottet som varit den senaste tiden.

Men det är ändå rätt ballt:)

Böcker, böcker!

Jag sträckläser böcker som jag inte har gjort på flera år. UBV har ett helt godkänt bibliotek! Isabel Allende, Joyce Carol Oates, Mustafa Can. Ja listan kan göras lång. Mitt långvariga försök att bli mer intelektuell verkar äntligen gå i lås:)

Fast borde läsa mer på spanska, har ju Hundra år av ensamhet som jag bläddrar i lite då och då.

På fredag kommer Emma äntligen hit, så för tillfället räknar jag mest ner dagarna. Kollar lite i guidernas guide, Lonely Planet, när jag planerar vad vi ska göra. Cuenca, Banos, Otavalo..Galapagos är bokat, i alla fall flygresan. Det namnet kan verkligen göra folk avis, snäll som jag är kan jag inte låta bli att nämna det då och då..Synd bara att det är så dyrt. Även om det är billigare för ecuatorianer, som alla inträden är till nationalparker, är det många som aldrig kommer komma dit.

Igår kväll kom en glad överraskning gående på Colon när jag letade taxi. Pati, mi mami, kom spatserande från Floresta, området vi bor i båda två. Vi stirrade på varandra, som man gör när man träffar på någon oväntat eller inte är säker på vem det är, tills vi brast ut i gapskratt bägge två och omfamnade varandra. En vanlig måndag när Pati är på jobbet brukar vi ha följe hem. En bättre gåtaxi finns inte! Så skönt att jag får min normala Pati dos denna veckan. Hon är rätt bra på att skaffa taxi också:)

Karnevalstider

Karnevalen har inletts. Till skillnad mot förra året tar jag det lugnt. Inget dansande, inga vattenballonger, vattenkrig eller skum heller för den delen. Lyckligtvis är allt vad globos, vattenballonger, förbjudet i Quito. Staden är öde nu när alla har åkt till Imbabura, Ambato, kusten eller Banos.
För min del blir det vila i dagarna fyra. Det känns bra. Äntligen förstår jag vad en brasiliansk kille menade när han sa att under karnevalen stannar jag hemma och läser.
Idag var jag och Stina hos Soledad på lunch. Så gott så! Sen gick vi på bio. Vi såg en ecuatoriansk film. Karnevalen kan man ju se på TV, som sänder live i dagarna tre. Av det lilla jag såg hade jag hellre varit i Bolivia, utan tvekan. I Ambato sker det stora firandet av la fiesta de las flores y las frutas, den stora blom- och fruktfesten, eftersom det odlas mycket där. Visst var det traditionella danser, men hela paraden handlar mest om skönhetsdrottningar. En del av "missarna" kandiderar till Miss Ecuador. Jag saknar Oruro. Inte alltför mycket, men så där lagom. Mest saknar jag glädjen i min bolivianska brors ögon när han tänker på sin älskade morenada, som han nu dansar i dagarna tre.

Regnet och dess biverklningar är det som mest oroar kust- och esmeraldasborna. De senaste veckorna har det regnat mer än det har gjort de senaste tio åren. 20 000 hektars mark har blivit förstörd. Människor har förlorat sin inkomst, sina hem, sin trygghet. Det är förödande att se. Hur hemskt är det då inte att uppleva det?

Ecuatoriansk postservice

Idag skulle jag göra en enkel handling. Den bestod i att hämta ut ett paket till en praktikant på posten. Jag hade alla handlingar. Kom till med ihåg att ta med min passkopia. För ovanlighetens skull tog jag Ecovían, en buss, som går genom hela stan och är väldigt praktisk. I Quito finns det olika sorters postkontor, ett för att posta brev och ett för att hämta ut paket. Jag tog mig alltså till det senare. Där fick jag reda på att paketet inte fanns där utan jag var efter ett ha fått de identifieringsnummer som behövdes var tvungen att åka till ytterligare ett ställe-Paquetes Postales. Sagt och gjort hoppade jag in i en taxi. Jag åkte, åkte väldigt länge och var till slut tillbaka i Mariscal. Chaffisen körde i rundor. Ett tag var vi nästan vid FENOCIN, men då vände vi igen. Efter många rundor kom vi till slut fram. Eftersom taxisen hade virrat bort sig totalt fick jag rabatt, på hela 80 cent för den som undrar.
I kassan säger de att även jag som autoriserad person måste ha två kopior på mitt pass. Herregud sa jag, kan inte ni fixa det? Det gjorde hon snällt nog. Efter att ha skrivit under, betalat dock utan att få tillbaka all växel, sa kassören till mig att gå vidare till nästa steg. Det vill säga att få paketet. Jag satte mig på en kall bänk tillsammans med några andra och väntade på min tur. En amerikansk nunna som stod i kön bakom mig fick komma in väldigt snabbt, liksom många andra. Jag förstod ingenting. Till slut var jag tvungen att ifrågasätta vad som pågick. Då visade sig att de prioriterar paketen efter regioner. Paketet var adresserat till Loja, längst ner i söder på gränsen till Peru, därför fick jag vänta längre än alla andra. En rimlig förklaring om man hade fått reda på det från början. Samtidigt förstår jag inte hur svårt det kan vara att ta folk i tur och ordning. Nunnan log mot mig när hon hörde min irritation. Hur ecuatorianerna kan vara så lugna förstår jag inte. Det är aldrig någon som brusar upp för någonting. Jag kände mig som utlänningen som var tvungen att bli betjänad först.
Till slut blev det min tur. Jag och två andra blev inskickade i ett rum för att identifiera våra paket. Beredd som jag var att ta med mig paketet blev stoppad. Istället fick jag motvilligt gå och ta en kopia på ett papper, som visade att ingen extra vikt behövde betalas. Detta skulle sedan lämnas till en tredje person, som frågade vad har du för relation till den här personen? Jag svarade vän, fick en stämpel för att sedan gå vidare till nästa kassa för att skriva under att jag hämtat paketet. Till sist fick jag min växel.
Normalt brukar jag gilla nya processer, titta på folk och fundera på saker i allmänhet. Men det här var bara för mycket. Är jag inte så förstående som jag tror? Å andra sidan var de väldigt hjälpsamma på första postkontoret, så egentligen borde jag inte klaga för mycket.