tisdag 16 december 2008

jordskalv var det visst

I Ecuador när det var jordskalv, befann jag mig aldrig i närheten. I Lund märkte jag det knappt till skillnad från mina korridorare och kursare.
Sist ringde Sveriges Radio och väckte mig, idag ringde ingen..

söndag 14 december 2008

Stanna upp tillvaron!

Jag tror att jag har tagit igen alla missade luciatåg de senaste åren:)
Lussandet i korridoren var kanske inte helt enligt traditionerna, men det var det ju inte på SVT heller å andra sidan.

Som vanligt vill jag så mycket mer än vad som är möjligt. Tiden rusar iväg, jag vill att den ska stanna upp ett tag, så där två veckor. Som en i korridoren sa när man var liten kändes de sista tio dagarna till julafton som de längsta, går det att varva ner i den stressade tillvaron och få tillbaka den känslan?

I samband med luciahelgen har nu de tre programledarna för Musikhjälpen stängt in sig i en glasbur på Gustav Adolfs torg i Malmö. Idéen med programmet är bra, men att programledarna ska leva på flytande föda förhåller jag mig så där till. Det leder ju till en massa publicitet och uppmärksamhet kring frågan, men vill egentligen någon som svälter att andra ska göra det?

torsdag 11 december 2008

Champagnedrickande i Köpenhamn!

Jag var i Köpenhamn idag. Konstigare besök har jag aldrig varit med om!
Det var julmys, besök av nya statsdelar (Österport rekommenderas), god mat, Illums ja allt det vanliga. Dock började dagen med att mamma höll på att bli överkörd, ena gubben visade grönt vis övergångsstället och den andra rött. Mamma såg bara den som visade grönt, lastbilen bara den röda..det kunde ha gått illa men vi sprang!

Efter allt shoppande hamnade vi på en italiensk restaurang, vi var tidigt ute. Kyparen som jag antog var italienare pratade något mellan svenska och engelska. Lite senare när vi börjar få sällskap på restaurangen av andra besökare, råkar mamma höra att kyparen är från Ecuador. Vilket så klart leder till att jag börjar prata med honom. Då vi har bott i samma stad är vi nästan polare och hux flux frågar han om vi vill ha champagne. Jag säger nej, notan. Mamma röstar mer på champagne, som tur är:) Efter lite mer pratande om Quito, Ecuador och annat hämtar han Panettone. För er som inte känner till Pannettone är det en italiensk fruktkaka, som bara är torr och smaklös i min mening men men med god champagnen i magen överlever man det mesta!

Förresten var det någon mer som fick provsmak av den nya "nyttiga" coca-colan på stationen imorse?
Hallå, coca-cola ska ju vara sött och sliskigt, inte innehålla c-vitamin..

lördag 6 december 2008

tränaren som var försenad

Dags att prata om träning!
Nej, jag är inget freak (än). I fredags var det dags för danspass med Glenn, som jag misstänker är samma person som även han hör hemma i Höör. Vi kom in i salen, C och jag, några minuter innan passet skulle börja. Det verkade vara ett poppis pass med många människor, men INGEN Glenn. Alla stod kvar, de som gått på passet innan övade på stegen och de fanns en allmän outtalad undran om: vad kan ha hänt? Var är han?
Fem minuter efter utsatt tid kommer Glenn inspringande, får en rungande applåd och passet sätter igång.

Ett tips: fortsättningspass finns utav en anledning, gör inte som jag och tro att det är lätt!

torsdag 4 december 2008

gummistövlar is the shit

Så är det bara!
Häromdagen gick jag till träningen i ösregn. Tack vare mina grymma gummistövlar kunde jag trampa i ALLA vattenpölar:)
Innan dissade jag kläder efter väder principen totalt, men efter att ha hört och sett människor trippa fram på tå i regnet för att inte förstöra sina skor inser jag att jag har tillräckligt med mod för att ha på mig stövlar.

tisdag 25 november 2008

tentavecka

Så var det tentaskrivande, igen. Denna gången har jag börjat i omvänd ordning med referensförteckningen. Hade hellre varit ute och halkat i snön. Druckit glögg, ätit pepparkakor. Men man blir ju effektivare med allt ANNAT än tentan under tentaperioder så det ska nog också hinnas med.

J drar snart till Barcelona. Lite fuskigt.
Jag fortsätter drömma om weekendresor i Europa. Till våren, anyone?!

torsdag 20 november 2008

lyckorus

Jag kände mig som ett barn igen.
Den där frihets- och lyckokänslan man får när den första snön faller fick jag ikväll. Att det haglade mjukt spelar ingen roll. Vissa känslor är bara så förtrollande och alldeles, alldeles underbara!

Please let it snow soon:)

novembergodis

Är inte korridorslivet underbart när man kommer hem och några har bakat tårta!
Det finns alltid en ljusglimt i novemberregnet. I jakt på kurslitteratur möter man oväntat vänner, gammal favoritmusik håller fortfarande och kunniga och inspirerande föreläsare piggar upp.

Nu är det dags att återgå till religion och mänskliga rättigheter. Snart är det helg!

tisdag 18 november 2008

ALERTA!

Äntligen har jag den i min hand. Boken!
Den nyaste (?) boken om Ecuador, Alerta! Reportage från ett Ecuador i förändring, som mina praktikanter som inte längre är under mitt ansvar fick den briljanta idéen att skriva.
Så jag kan numera titulera mig författare! Vissa drömmar vågar man liksom inte tro ska gå i uppfyllelse.

Inte nog med detta fick jag besöka världens mysigaste kollektiv i Malmö, fika och komma bort från regnet ett tag. I Lund har de satt upp julbelysningen till min stora glädje, adventsfikor och julfester planeras. Tentaskrivandet nästa vecka är väl det enda jag inte riktigt känner för. Om ni vill störa mig i tentaskrivandet och se boken tveka inte!

onsdag 5 november 2008

Oh Obama!

För fyra år sedan satt jag på en valvaka i Spanien. Ölen var god likaså sällskapet, hur valet i sig gick behöver vi inte gå in närmre på. Men nu, nu har det verkligen vänt. The wind of change! Obama gick hela vägen. Oh my god!

Att jag kommer lättare kommer ihåg vad jag gjorde under ett presidentval i USA än vad jag gjorde under ett riksdagsval i Sverige är lite skrämmande. Det säger inte lite om USA:s inflytande.
(Det kan även bero på att jag bodde utomlands under dessa tillfällen. )

Jag hoppas även att söta F som är på plats därborta i det stora landet kommer blogga om hur det är!



tisdag 7 oktober 2008

Potatisens år

I jakt på information om generalförsamlingen ser jag på svenska FN-förbundets sida att 2008 är POTATISENS ÅR.

Därför lägger de nu upp nya potatisrecept varje månad. Ett litet tips till er som vill läsa mer om FN, Förenta Nationerna, och gillar att testa nya recept:)

http:///www.sfn.se/var-verksamhet/kalendarium/internationella-potatisaret-manadens-recept2/

måndag 29 september 2008

Flexibilitet och perspektiv

Man ska vara flexibel. Engagemang utomhus på höstkanten kan leda till förkylning och feber. Inte för att mitt schema tillåter detta, men nu blev det så i alla fall. Kanske kan detta leda till en lärdom att inte plugga hela nätterna. Utan istället att nyttja dagen eller fånga den som det heter så fint på latin (Carpe Diem).

Får vara glad åt det lilla i mitt fall att orka ta en promenad runt huset utan att somna på kuppen. Eller i det stora att Ecuador nu har röstat igenom sin nya grundlag!
Perspektiv heter det visst.

söndag 21 september 2008

ESF

FENOCIN var här!
Vi var på Vía Campesinas ungdomsläger i Höör. Jag hälsade mest på i och för sig:)

ESF var ett enda virrvarv av människor, återträff med kompisar, jobb, musik, engagemang, demonstration, dans och glädje!

På tal om demonstrationer så förstår jag fortfarande inte vad Reclaim the Streets hade där att göra. Tack vare bråkmakarna i deras sällskap kom jag inte hem i fredags utan fick istället smaka på polisens behandling av eventuella bråkstakar. Kommunikation var det inte fråga om. Order om att "gå härifrån" fick jag och några andra när vi råkade komma i vägen för en avspärrning. Någon inom polisenheten som har hört talas om ordet SNÄLLA?

söndag 14 september 2008

Väganvisning..

Where: close to Malmö, Sweden

I och för sig en hyfsad beskrivning av Höör, men för att deltagarna i Vía Campesinas ungdomsläger ska hitta dit krävs nog en anings mer detaljerad beskrivning:)

torsdag 4 september 2008

Rutiner gamla som nya

Så var vi tillbaka i dom gamla rutinerna med promenader och en massa prat. Vad då att det var ett år sen sist vi sågs. Vissa saker förändras aldrig och skönt är väl det!

Om ni inte kom er för att gå ut idag på grund av t ex rolig fest som jag var på igår:) Så missade ni en underbar höstdag. Den friska luften har jag saknat. Skogen. Lugnet, likaså. Gamla rutiner återkommer och nya är på väg att sättas. Plugga är kul. Böckerna är lite tunga men väl värda att släpa på. säger jag, än så länge:)

torsdag 28 augusti 2008

Grattis Anne med "e på slutet"

Idag fyller hon år, Anne på Grönkulla. Tänk att idag har hon funnits i hundra år. Tack vare L M Montgomery har min barndsoms hjältinna kommit till. Tänk att vara som Anne: smart, fräck, orädd och det hon är bäst på att uttrycka sig såsom ingen annan 11-åring kan. Grovt generaliserande är jag. Aja baja!

Varför läser jag inte litteraturhistoria istället? Då hade jag med gott samvete kunnat läsa OM Anne Shirley's äventyr på Grönkulla. Not. Istället väntar Kosovo, Kosovo och ännu mera Kosovo.

onsdag 20 augusti 2008

Ambivalent

Mitt i all saknad av allt det bekanta med Sörängen, Ecuador och LA-grupperna är jag spänd av förväntan inför allt nytt. Som ändå är väldigt välbekant. Lund, kanske dags att få nya perspektiv på staden jag har undvikit i så många år. Inte av illvilja, jag tröttnade helt enkelt. Är man inte student finns det inte så mycket att göra där tyvärr. Tur att Malmö ligger så nära:)

På måndag börjar skolan och sen väntar en rolig september med Europeiskt Socialt Forum i Malmö (17-21), turer till Göteborg, Köpenhamn och som sagt flytt!

Lite ambivalent som sagt men inte så farligt:D

måndag 18 augusti 2008

Så var det dags att flytta till Lund!

Mitt under OS-tittandet när idrottarna tar guld efter guld får jag samtalet, mitt guld-samtal, om boende i Lund. Det som ska vara så svårt att få. Men inte omöjligt tydligen. I oktober går flyttlasset:)

Min förkylning har hamnat i andra hand. Kommer inte IKEA katalogen denna veckan? Jag vill planera,inreda, handla..

måndag 11 augusti 2008

Life is good

Idag fortsatte jag jobba i den solidariska andan:) Å och jag satte upp FIAN:s, FoodFirst International Aid Network, vandrande utställning om vad rätten till mat betyder för människor i olika länder som har någon anknytning till FIAN på Malmö Stadsbibliotek. Ni får gärna besöka den! Och/eller gå in på vår hemsida som jag naturligtvis redan länkat till från bloggen. Ingen ska behöva anstränga sig i onödan inte:)
Imorgon återvänder jag till sommarjobbet inom äldrevården efter en dryg vecka med de nya praktikantsamordnarna. Det var skönt att vara tillbaka på LA-grupperna (fd UBV som numera har bytt namn till Latinamerikagrupperna), träffa folket, bli tokinspirerad och bara vara. Fast om det slår att vara i Skåneland är jag inte så säker på!

söndag 10 augusti 2008

Gammal kärlek rostar aldrig

Det började med Tvivel (Solen i Ögonen), sen kom Dans med Svåra steg, Rusningstrafik, Demo och Kom på rask följd. Singel något motvilligare, men även vi fattade tycke för varandra. Efter en lång paus märkte jag att det gör ingenting att Lasse inte bara är "min". Det är okej att dela honom med nytillkomna fans. (Zinkensdamm 17 000!)
Min poäng?
Well, gammal kärlek rostar aldrig:)

lördag 2 augusti 2008

Kära återseenden

Heddita och jag

C, L och jag planerade Köpenhamn trip och fick oväntat sällskap av H och A. Mina kära Ecuador buddies:) De sightseeingade medan vi invaderade tivoli tillsammans med L:s syster. Parishjulet har aldrig varit så roligt!

Tivolikick!

Nästa vecka väntar Stockholm (jobb och nöjen). Jag ska se min gamle idol Winnerbäck uppträda. Ser egentligen mer fram emot att se Emil Jensen och underbart spralliga Miss Li (OH BOY).

Veckans bästa nyhet: Johanna kommer hem!!


onsdag 23 juli 2008

Kort ska det vara

För människor man inte har träffat på hundra år. Det vill säga två, kan man sammanfatta sitt liv på en minut. Ändå får man reda på så himla mycket under den korta tiden. Kortfattat är bäst!

Det blir MR, mänskliga rättigheter, till hösten. Dags att bita i det sura äpplet, som inte alls känns surt. Snarare en drivkraft. Plugga, få nya kunskaper och erfarenheter. Annars är det mest jobb, men även spontanbrunch och Simrishamnsbesök:)

söndag 29 juni 2008

"En farlig värld"?

FRA-lagen röstades bland annat igenom för att det enligt Maud Olofsson "är en farlig värld vi lever i". Mugabe tar återigen makten genom förtryck och hot. Om politiker ska få bete sig så är det konstigt att världen ser ut som den gör?
Om världen är så farlig är det väl lika bra att gå och gömma sig. FRA-lagen är inte lösningen.

Fotboll blev det tydligen ingen igår. Jaja.
Hoppas Spanien vinner ikväll!

lördag 28 juni 2008

När drömmar blir verklighet

Jag drömde att jag polerade dataskärmen.
Sen gjorde jag det!
Dagens, hmm, städning är gjord.

Mina favvolag möter varandra i EM.
Turkiet-Ryssland.
Vem hejar man på då? Kanske bäst att inte kolla..

Veckans höjdare:
Prata spanska!

fredag 13 juni 2008

Tio nej..

Tio nej leder till ett ja, läste jag någonstans och jag tror den hypotesen stämmer. För att lyckas måste man ibland ligga på väldigt mycket. När det faller ut positivt känns det som att världen börjat le mot en igen:)

Lyckas jag med dagens utmaning att köra rätt till Kävlinge ska jag definitivt få en guldstjärna. Med ett lokalsinne som mitt är det bra att vara inställd på att åka lite vilse.

Nu väntar en helg i Stockholm i Latinamerikagruppernas regi, men framförallt reunion con las chicas. Det vill säga de andra resurspersonerna. Nu är vi en bunt före dettingar med massa erfarenhet i bagaget redo för äventyr av andra slag!

tisdag 3 juni 2008

So it's June

Oj, det är juni.
Var tog maj vägen?
Snart är det studenttider. I år blir det även examensfester (eller en för två personer, C o E). Wow. Examen.

Värmeböljan är skön. Jag saknar bara stranden, som borde ligga närmre uteterassen än vad den gör och Luis som servade oss med god mat och dryck i Monpiche.
Men ska inte klaga, grillkvällar på Vildanden och sköna dagar på stranden i antågande. När ska vi åka? Anyone?

torsdag 29 maj 2008

Varför?

Varför var jag snäll och lånade ut min kamera?
Grönlandsbilderna parantesera tar kommer säkert bli fina. Men jag då?
Som hade besök av min storasyster som jag inte har sett på tre år kom vi fram till. Jag ville fota, hon ville fota, men ingen av oss hade kamera.

torsdag 22 maj 2008

Gladpris

Jag älskar gladprisar:)

tisdag 20 maj 2008

Hypnotiserad?

Ibland är jag en riktig skeptiker. Som när det handlar om hypnos. Fungerar det verkligen? Själva tanken på att delta i en har aldrig fallit mig in. Inte att titta på det på TV heller.
Men ibland får en annan någon att öppna sina sinnen, prova på något nytt helt enkelt. Så idag gjorde jag det.
Det som fascinerar mig mest är ändå att någon kan få en att slappna av så mycket. Inte att killen i fråga fick mig att lyfta höger arm och sedan ta ner den igen. Snutten av Jingle Bells hörde jag aldrig. Men han kunde få mig att bli en sju årig elev igen, härlig känsla, var inte dåligt. Tilläggas bör är att vi var en grupp som utsattes för detta försök. Ingen fick svara på frågor. Eller kom i kontakt med sitt tidigare liv.
Blev jag hypnotiserad? Tveksamt.
Om jag kommer göra det igen får tiden utvisa men spännande var det allt.

fredag 16 maj 2008

Inne i gömmorna

Inne i gömmorna, bland videobanden av alla ställen, hittade jag ett papper. Inget vanligt papper, utan något antikt.
Manuset till vår Mulle pjäs på , ehh, dagis. Alla hade vi varsin roll. Pia var Mulle, Johanna räv, Andrée björn, Filip uggla, Johannes och jag var barn. Tänk vilket minne man har. Eller vad ett papper kan framkalla. Inte bara hos mig utan även hos Johanna. På msn har vi nu sjungit nästan hela visan om Skogens Mulle som får sina vänner att samla skräp.
Roligare kan man knappast ha det..
Eller som Mulle säger "Oj, vad kul jag har".

måndag 12 maj 2008

Början på något nytt

Det var ett tag sedan man satt i en datasal. Kommer själv ihåg hur efterarbetstiden var för exakt ett år sedan på Hola, en folkhögskola uppe i norr. Mycket att göra, men roligt roligt:)

I mitt huvud fastnade Ellens prat om äta guacemole, nachos och en massa ananas? Hmm kanske något som är värt att testa?
Ibland har man för mycket att tänka på, eller börjar jag bli hungrig?

Ikväll lämnar jag Småland, Sörängen och praktikanterna för sista gången. Är som ett en fas i mitt liv tar slut idag, nej, det är början på något nytt. Så är det!

torsdag 24 april 2008

Latinamerika och Sverige=Sant

Capoeira.
I Lund.
Underbart:)

Sen att bli påmind på den ecuatorianska tidingens ("El Comercio") hemsida om Heddas blogg var inte helt fel, som "de ley" är skriven på spanska.
Så för er som vill ha lite kul läsning på castellano:
http://suecaecuatoriana.blogspot.com/

Så latinamerika har kommit närmre Sverige.

onsdag 23 april 2008

I väntans tider..

Måste allting planeras redan?
Vissa saker som midsommar och Valborg planeras i oändlighet. Sen betyder det inte nödvändigtvis att folk hamnar på den "coola" festen de har tänkt, utan mer för att de inte orkar engagera sig och fxa en egen fest. Istället väntar man på att något annat ska dyka upp.

Två killar på tåget pratade om detta häromdagen. Midsommarfesten de skulle gå på "var ju trevlig och så, men så mycket lekar.." Ska du gå, frågar den ene. "Nja, jag vet inte, ifall det dyker upp något annat går jag hellre på det".

tisdag 15 april 2008

Love Sweden

Utsikten är välbekant, lekplatsen är kvar. För tillfället är den tom. Men det är klart alla är i skolan. Det är väl jag och pensionärerna som är hemma så här dags.
Ute i trafiken testar jag bilisterna gång på gång, kommer de stanna? Eller ska jag bli påkörd? Att ett lands system kan synas så mycket på hur folk beter sig i trafiken.

Sverige är fantastiskt!
Jag stannar här:) Inte för alltid men länge.

söndag 6 april 2008

Chao mi lindo Ecuador

Väskorna är packade. Bara lilla datorn kvar. Att packa ner min vän i alla lägen tar emot. Det betyder att jag åker, på riktigt.
Snart är jag på internationall mark. Flygplatser är som Mariscal eller Quicentro, köpcentret, man skulle kunna befinna sig var som helst i världen. Så snart jag är på väg kommer jag inte vilja något annat än att komma HEM. Detta stadiet innan man åker är det jobbigaste. Alla känslor. Förvirringen. Har jag glömt något? Borde jag ha lagt den där boken i handbagaget? Väger väskan för mycket?
Om några timmar vet jag. På flygplatsen. Mitt bland alla människor. Det ska trots allt bli skönt att bara vara en i mängden, som vilken resenär som helst.

Förresten kolla in reprtaget (speciellt fotot!) om FENOCINs och andra sociala rörelsers marsch:
http://www.latinamerika.nu/l-nder/ecuador-0

torsdag 3 april 2008

The winner takes it all

Börjar jag bli ansvarsfull som tänker igenom packningen hela fyra dagar innan jag ska åka? Men om man på facebook har fått det epititet måste det vara sant:)

Gårdagens avskedsfest är bland det roligare jag har varit med om. Med Tove och Willian, som också åker hem i dagarna, tävlade jag om en hemresa till Sverige. Kan ju bara säga att den som minst av allt vill åka vann och vice versa. Med vinsten kom en skiva med ecuatoriansk folkmusik, som ni där hemma kommer plågas med i fortsättningen!

tisdag 25 mars 2008

Framtidsplaner

Att flytta Ecuador närmre Sverige borde väl inte vara så svårt?
Det är min plan för framtiden:)

Dollarn sjunker och sjunker. Nu ligger den under 6 kronor. För oss volontärer är det bra, men hur ska det gå för befolkningen här när Correa samtidigt höjer priserna på råvaror. Jag är ingen ekonom, så kan inte vidarutveckla detta så mycket mer för tillfället, men viktigt att följa utvecklingen är det helt klart.

Snart är det lunchdags. Soppa, ris i massor, kyckling/fisk/kött och kanske efterrätt för 12 kronor. Tänk om det skulle vara så hemma?

måndag 24 mars 2008

Kli, kli


Det kliar, mentalt intalar jag mig.

Fast det var det värt. Mina försök att bli solbränd blev så där lyckade enligt mamita Pati. Vårt släktskap innehåller två olika pigment, som inte liknar varandra däremot har vi mycket annat gemensamt:)


Varma nätter sovandes i bara linne täckt av myggnät har bytts ut mot underställ, sovsäck och duntäcke. Quito är detsamma, Mariscal ligger kvar. Malena påpekar att Plaza Foch, mötesplatsen heter El Quinde, men varför säger då alla Foch? Är det för att som Christine sa, att gatan heter Foch?
Frågorna är många..

En kär vän hinner lämna Sverige för USA innan jag kommer hem. Jag tänker på dig och dedikerar strandbilden som en lyckönskning, samt för att du inte ska glömma bort våra strandäventyr i Sverige så väl som i Spanien:)


söndag 23 mars 2008

Räkfrossa

Jag är trött på räkor. Efter att tillsammans med Lotta, framförallt, ha provat alla räkrätter som finns i Monpiche ska det nu bli gott att äta lite annan mat i en vecka innan det är dags för nästa strandbesök. Nästa gång är det visserligen jobb som gäller, men ändå.

Sola, bada, bestämma var och vad man ska äta har varit de stora frågorna i helgen. Vi besökte även en paradisstrand, åkte kanot byggd för fem ecuatorianer och tre svenskar, båt och bil. Dansa salsa på stranden och/eller hoppa i vågorna var vår motion.

Imorgon om två veckor åker jag hem, kan ni förstå var tiden tar vägen? Mina barn lämnar sin mamma på torsdag morgon för att åka hem till sina nära och kära. Jag kommer sakna de.

onsdag 19 mars 2008

Rest in peace

Ena stunden är man glad och dansar. I nästa får man ett besked så otänkbart, eller i den egoistiska världen är den det, att ens älskade kompis, bebis har avlivats. Visst var hon gammal, men vid min sida har hon kisemisen funnits så länge jag kan minnas. Men att hålla en sjuk gammak dam vid liv för sin egen skull går inte. Hon har det bättre nu utan krämpor. Det dåliga samvetet smyger sig på för att jag inte var där när det hände, men inte skulle det förändra något egentligen.
Den senaste veckan har varit så in i norden stressig att jag inte har hunnit blogga. Igår och iförrgår höll vi, FENOCIN och UBV, slutmöte i Cuenca. Ecuadors mysigaste stad, eller vad säger du Åsa? Det var intensiva dagar med konkreta förslag på förbättringar, avskedsmiddag, tal, sång och dans till min och många av praktikanternas och handledarnas stora glädje. I sådana stunder blir man så glad för att människor engagerar sig i sådana här verksamheter. Engagemanget finns och kommer spridas till Sverige.
Med påsken kommer några dagars ledighet. Med Tove, Willian, de nya solidaritetsarbetarna Christine och Malena samt en svensk journalist åker jag ikväll till playan:) Så en traditionell ecuatoriansk påsk blir det inte. Däremot några härliga dagar i gott sällskap och god mat.


Glad Påsk/ Feliz Pausca!

lördag 8 mars 2008

Internationella Kvinnodagen

8 mars.
Internationella Kvinnodagen.
Aktiviteterna har varierat denna dagen de senaste åren. I Bolivia för exakt ett år sedan dansade jag radikal feministisk cheerleading med mina tjejer där. Adrenalinet var på topp, kampglöden likaså. Matchister och patriakatet skulle skrotas. Kanske hade jag lite av en dröm att genomföra detta i Ecuador också, men man kan inte applicera allt i ett annat land. Människor är annorlunda, viljan att förändra är densamma men sättet man väljer att utföra det på varierar.
I Ecuador anordnar FENOCIN, sedan fyra år tillbaka en marknad i dagarna tre där man dels har ett forum för att diskutera ekologisk odling, kvinnornas- och allmänna rättigheter samt interkulturalitet. På själva marknaden säljs ekologiska produkter från FENOCINs baser. Den åttonde mars är inte bara inriktad på kvinnornas kamp utan man diskuterar andra saker av vikt som rör båda könen, kvinnor som män.

torsdag 6 mars 2008

Dialog, por favor!

Idag var det marsch i Quito, liksom i hela världen, dels till stöd för offrena i bombattentatet i lördags morse. Men även mot Colombias utförande av attacken. Tydligen blev Jimena, min housemate, intervjuvad i TV. Hur många som deltog har jag ingen aning om, eftersom jag inte själv kunde delta. Men Natalia var väldigt nöjd!

Tittar man i svenska medier skriver DN om krig. Handlar det inte om karnevalen i Sydamerika handlar det om krig. I ecuatorianska medier har "krisen vid gränsen" mittuppslaget med Ecuador versus Colombia, Correa-Uribe. Men klart man undrar var dialogen ska ta vägen om inte bara Ecuador utan även Venezuela kastar ut den colombianske diplomaten. OEA, den amerikanka organisationen (dåligt översatt), medlar i Washington utan att komma överrens om något. Correa är på väg till Demokratiska Republiken för att ha möte med Chiles presidenta Bachelet, Bolivias Morales, Chavez samt Uribe. Correa vill inte ens prata med personen i fråga, som anklagar honom för att låna ut mark och samarbeta med terrorister. Dock handlar inte mötet om FARC utan om "Energi, naturkatastrofer och utveckling".

Nä Lula och den kloka mannen på TV imorse har rätt. Paz es lo que queremos, vi vill ha fred. Nu får det vara slut på indragen diplomati. DIALOG, por favor!

tisdag 4 mars 2008

Krigets vindar?

Colombia attackerar FARC-läger på gränsen mot Ecuador. Senare ber de om ursäkt. Samtidigt beskyller Colombia Ecuador för att vara i allians med gerillan. Beviset? Jo, en korrespondens som fanns på den dödade Raul Reyes dator mellan Ecuadors president och Reyes. Ecuador svarar med att genast förflytta sin ambassadör i Bogota, Colombias huvudstad, och kastar ut colombias ambassadör ur landet. All diplomati är uttömd. Rafael Correa har även moviliserat 3200 soldater mot den colmombianska gränsen.

I dagsläget är Correa i Peru. Han har startat en turné för att få med sig allierade mot Uribe. På ena sidan har vi Uribe och Bush. På den andra Correa, Chavez, Alan Garcia, Lula etc.
Sedan i lördags morse har läget förändrats totalt i landet. Det talas om krig, ja i hela Sydamerika. Chavez har också moviliserat sina trupper mot den colombianska gränsen. Käre Fidel säger sig känna krigets vindar i Sydamerika.
Vi får hoppas att han inte har rätt.

lördag 1 mars 2008

Alles gut!

Igår var jag ute med Alex och dansade salsa, precis vad jag behövde:)
På första stället var det ett grymt liveband. När de började spela reaggeton i salsabeat blev jag helt såld. Vi åkte vidare till Mayo och svängde loss!

Natalias tyska familj är här på besök. Underbara Klaus och Leni. Min tyska sträcker sig till alles gut, men med hjälp av svenskans och engelskans hjälp klarar vi konversationen utan några större problem. De visade foton på Natalia när hon som 15-åring första gången kom till Tyskland, så söt.

Snart ska jag till kontoret, inte för att jobba, utan för att hämta mina husnycklar. Underbara Frida har gjort det igen...Nycklarna behövs ju bara för att kunna komma in i huset, haha. Å andra sidan ligger de i säkert förvar där de är.

Oj, det var Pär lagerkvist som jag citerade, inte Boye. Förlåt. Tack Soya:)
Dags att förfriska upp den svenska litteraturhistorien kanske...

fredag 29 februari 2008

Ångest..

är min arvedel..
Sa Karin Boye om jag inte minns fel.
Jag är så uppstressad att jag inte ens kan slappna av när jag vilar. Ångesten har övertaget. Funderar över livets stora frågor. Vem är jag? Vad vill jag? Har satt mig själv i andrahand de senaste månaderna, nu närmar sig hemresan med stormsteg och med den framtiden. Det enda jag vet med säkerhet är att jag vill hem till alla mina nära och kära. Bo i Sverige. Inte bara några månader utan länge.

Men det är väl ingen som tror på vad jag säger längre?!

torsdag 28 februari 2008

Hacerse la sueca

I Sverige vill jag att folk ska hälsa på mig. Här vill jag inget hellre än att de slutar. Äckliga gubbar som visslar efter en och säger "Hola muñeca", hej docka, är inget roligt. Visst får man mer uppmärksamhet här men till vilket pris? En dag var jag "den vackraste kvinnan på jorden". Det händer ju inte varje dag precis.
Nej, jag har fått nog. Samtidigt orkar jag inte svära åt varenda idiot som närmar sig en. Så jag gör som uttrycket "hacerse la sueca", vilket betyder fullkomlig ignorans. Något som svenskorna sedan länge använt sig av i Spanien för att ignorera alla bussvisslande byggarbetare.

Nog klagat. Det har varit en underbar dag med sol. Inga större problem att ta itu med. Har fått extra jobb som guide åt några svenska turister nästa lördag! De vill besöka ett UBV projekt under sin vistelse, som innebär allt från att bo i ecuatorianska familjer, plugga spanska, resa runt. Inget vanligt turistande, utan lära känna landet så gott det går.

onsdag 27 februari 2008

Produktivitet ja visst

Idag har jag:

Varit på väg till jobbet
Fortsatt vila för att bli av med halsontet
Sovit som en stock
Snackat skit med Paty, som var här och städade huset.

Vilken produktiv dag!

tisdag 26 februari 2008

Galapagos...

Galapagos tog musten ur mig:)
Det måste vara all den friska luften, vara ute i naturen 24/7. Ha alla djur på en meters avstånd. Eller var det att vara omringad av skandinavier, som alla var så inne i att jämföra sina egna länder att de hade lite dålig koll på var de var..

Ecuador, Ecuador. Är det där vi är?
Utropade en svensk kvinna på restaurangen vi var på när ägaren slog på nyheterna, som visade förödelsen som regnet skapat på kusten.

Nu är jag back on track. Har man lyckats krypa in ett sköldpaddskal klarar man allt:) Quito är detsamma. Kallt som tusan, men vad göra?
Emmsan lämnade mig igår morse. Min sugarmummy has gone with the wind eller the plane. Tankar om hemma har susat runt i hjärnan de senaste veckorna. Samtidigt vill jag inte åka härifrån. The never ending story!


måndag 18 februari 2008

Shit happens

Flyget till galapagos den 18 februari kl 07.30 var den enda tiden vi hade att passa under semestern. Vad händer?
Väckarklockan ringde inte, vi försov oss och blev väckta av Natalia tio i sju. Lagom när incheckningen är två timmar tidigare. Liksom alla andra sjusovare hamnade vi i standbykö. Vi satt där till nio. Sen var det bara att boka om flyget tills imorgon. Först fanns det inga platser, men eftersom vi är gringas/europeer var det inga problem..Och de säger att utseendet spelar ingen roll. För våra köende ecuatorianska vänner däremot var det omöjligt. Fullbokat, sa flygbolaget. Jag ville hjälpa de, men antingen förstod de mig inte eller så ville de inte.
Världen är konstig. Människor särbehandlas. Jag mår illa.

söndag 17 februari 2008

Skutt, skutt. Hopp, hopp.

Det öste ner. Så mycket regn.
Jag var ute i regnbyxor, för första gången sen jag kom hit. Märks det att Emma är här?:)

torsdag 14 februari 2008


Emma är här!

För att komma in i jobbvanorna med bussresande tog vi en liten tur söderut till Loja. Denna fantastisk tråkiga stad, där Lonely Planet inte verkar ha varit på flera år, eftersom de inte uppdaterat resebyrårerna. Men vi fick se en hel del av stan medan vi letade. Rekommenderat är att besöka den Botaniska Trädgården.
Vi fortsatte resan med att sola i Cuenca. Banana spliten var helt okej!
Mmm semester, det finns inget bättre:)

fredag 8 februari 2008

Väckt av Sveriges Radio

Som resursperson får man vara med om de mest vanliga saker. Bli väckt klockan fyra på morgonen av Sveriges Radio, evakuera praktikanter i riskzoner. För det mesta är det kontorsjobb med kaffekokande, rapportskrivande, massa mejl korrespondens och möten, så det är ju rätt kul när något annat händer.

Igår morse blev jag väckt av någon som ringde. Först tänkte jag "det har hänt praktikanterna något..". Istället var det en journalist som ville ha tag på någon i närheten av vulkanen, ett dygn efter utbrottet. Great, tack för väckningen. Nu var det bara att förvarna de stackars praktikanterna, som skulle bli utmålade som "svenskarna i fara". Få folk därhemma att förstå situationen bättre. Då ljudupptagningen var dålig kunde intervjun inte sändas tyvärr. Istället blev det Stina, koordinatören, som blev intervjuvad av självaste Lotta Bromé i direktsändning. Inte var hon i någon fara utan i Quito, som jag, där UBV har sin bas i Ecuador. Nu gör jag liksom medierna och rapporterar ett dygn senare. Igår orkade jag faktiskt inte. Förmiddagen ägnades åt att ringa allt och alla. Först och främst de som skulle evakueras, sedan informera resten om att de var i säkerhet. Idag är läget under kontroll, kanske har vi överdrivet vårt agerande. Men en vulkan beter sig som den vill. Vi kan inte göra något mer än förhoppningsvis reagera i tid.

Kanalen är P4, programmet heter P4 Extra.

onsdag 6 februari 2008

Vulkanutbrott inatt

Just det mamma, det var ett vulkanutbrott inatt..
Men det visste inte jag, det stod ju inte i tidningen.
Nej om vulkanutbrottet i Tungurahua står det inget om i svenska medier. Ingen har skadats, så intresset är inte överdrivet även om det är "red alert". Mina barn praktikanterna, som bor i närheten, mår bra. De hör vulkanen, någon såg fönstret skaka, men de är coola. Att se vulkanen spruta lava är facinerande. Jag vill åka dit!
Barnen i området får inte gå till skolan, folk har evakuerats. För tillfället har vulkanen lugnat ner sig, men naturen säger helt klart ifrån med allt regn och utbrottet som varit den senaste tiden.
Men det är ändå rätt ballt:)

tisdag 5 februari 2008

Böcker, böcker!

Jag sträckläser böcker som jag inte har gjort på flera år. UBV har ett helt godkänt bibliotek! Isabel Allende, Joyce Carol Oates, Mustafa Can. Ja listan kan göras lång. Mitt långvariga försök att bli mer intelektuell verkar äntligen gå i lås:)
Fast borde läsa mer på spanska, har ju Hundra år av ensamhet som jag bläddrar i lite då och då.

På fredag kommer Emma äntligen hit, så för tillfället räknar jag mest ner dagarna. Kollar lite i guidernas guide, Lonely Planet, när jag planerar vad vi ska göra. Cuenca, Banos, Otavalo..Galapagos är bokat, i alla fall flygresan. Det namnet kan verkligen göra folk avis, snäll som jag är kan jag inte låta bli att nämna det då och då..Synd bara att det är så dyrt. Även om det är billigare för ecuatorianer, som alla inträden är till nationalparker, är det många som aldrig kommer komma dit.

Igår kväll kom en glad överraskning gående på Colon när jag letade taxi. Pati, mi mami, kom spatserande från Floresta, området vi bor i båda två. Vi stirrade på varandra, som man gör när man träffar på någon oväntat eller inte är säker på vem det är, tills vi brast ut i gapskratt bägge två och omfamnade varandra. En vanlig måndag när Pati är på jobbet brukar vi ha följe hem. En bättre gåtaxi finns inte! Så skönt att jag får min normala Pati dos denna veckan. Hon är rätt bra på att skaffa taxi också:)






söndag 3 februari 2008

Karnevalstider

Karnevalen har inletts. Till skillnad mot förra året tar jag det lugnt. Inget dansande, inga vattenballonger, vattenkrig eller skum heller för den delen. Lyckligtvis är allt vad globos, vattenballonger, förbjudet i Quito. Staden är öde nu när alla har åkt till Imbabura, Ambato, kusten eller Banos.
För min del blir det vila i dagarna fyra. Det känns bra. Äntligen förstår jag vad en brasiliansk kille menade när han sa att under karnevalen stannar jag hemma och läser.
Idag var jag och Stina hos Soledad på lunch. Så gott så! Sen gick vi på bio. Vi såg en ecuatoriansk film. Karnevalen kan man ju se på TV, som sänder live i dagarna tre. Av det lilla jag såg hade jag hellre varit i Bolivia, utan tvekan. I Ambato sker det stora firandet av la fiesta de las flores y las frutas, den stora blom- och fruktfesten, eftersom det odlas mycket där. Visst var det traditionella danser, men hela paraden handlar mest om skönhetsdrottningar. En del av "missarna" kandiderar till Miss Ecuador. Jag saknar Oruro. Inte alltför mycket, men så där lagom. Mest saknar jag glädjen i min bolivianska brors ögon när han tänker på sin älskade morenada, som han nu dansar i dagarna tre.

Regnet och dess biverklningar är det som mest oroar kust- och esmeraldasborna. De senaste veckorna har det regnat mer än det har gjort de senaste tio åren. 20 000 hektars mark har blivit förstörd. Människor har förlorat sin inkomst, sina hem, sin trygghet. Det är förödande att se. Hur hemskt är det då inte att uppleva det?

fredag 1 februari 2008

Ecuatoriansk postservice

Idag skulle jag göra en enkel handling. Den bestod i att hämta ut ett paket till en praktikant på posten. Jag hade alla handlingar. Kom till med ihåg att ta med min passkopia. För ovanlighetens skull tog jag Ecovían, en buss, som går genom hela stan och är väldigt praktisk. I Quito finns det olika sorters postkontor, ett för att posta brev och ett för att hämta ut paket. Jag tog mig alltså till det senare. Där fick jag reda på att paketet inte fanns där utan jag var efter ett ha fått de identifieringsnummer som behövdes var tvungen att åka till ytterligare ett ställe-Paquetes Postales. Sagt och gjort hoppade jag in i en taxi. Jag åkte, åkte väldigt länge och var till slut tillbaka i Mariscal. Chaffisen körde i rundor. Ett tag var vi nästan vid FENOCIN, men då vände vi igen. Efter många rundor kom vi till slut fram. Eftersom taxisen hade virrat bort sig totalt fick jag rabatt, på hela 80 cent för den som undrar.
I kassan säger de att även jag som autoriserad person måste ha två kopior på mitt pass. Herregud sa jag, kan inte ni fixa det? Det gjorde hon snällt nog. Efter att ha skrivit under, betalat dock utan att få tillbaka all växel, sa kassören till mig att gå vidare till nästa steg. Det vill säga att få paketet. Jag satte mig på en kall bänk tillsammans med några andra och väntade på min tur. En amerikansk nunna som stod i kön bakom mig fick komma in väldigt snabbt, liksom många andra. Jag förstod ingenting. Till slut var jag tvungen att ifrågasätta vad som pågick. Då visade sig att de prioriterar paketen efter regioner. Paketet var adresserat till Loja, längst ner i söder på gränsen till Peru, därför fick jag vänta längre än alla andra. En rimlig förklaring om man hade fått reda på det från början. Samtidigt förstår jag inte hur svårt det kan vara att ta folk i tur och ordning. Nunnan log mot mig när hon hörde min irritation. Hur ecuatorianerna kan vara så lugna förstår jag inte. Det är aldrig någon som brusar upp för någonting. Jag kände mig som utlänningen som var tvungen att bli betjänad först.
Till slut blev det min tur. Jag och två andra blev inskickade i ett rum för att identifiera våra paket. Beredd som jag var att ta med mig paketet blev stoppad. Istället fick jag motvilligt gå och ta en kopia på ett papper, som visade att ingen extra vikt behövde betalas. Detta skulle sedan lämnas till en tredje person, som frågade vad har du för relation till den här personen? Jag svarade vän, fick en stämpel för att sedan gå vidare till nästa kassa för att skriva under att jag hämtat paketet. Till sist fick jag min växel.
Normalt brukar jag gilla nya processer, titta på folk och fundera på saker i allmänhet. Men det här var bara för mycket. Är jag inte så förstående som jag tror? Å andra sidan var de väldigt hjälpsamma på första postkontoret, så egentligen borde jag inte klaga för mycket.

onsdag 30 januari 2008

Socialisering över åldersgränserna

Jimenas föräldrar är på besök från Mexico. Nästan varenda kväll har Jimenas kompisar varit hemma hos oss bara för att träffa hennes föräldrar. För mig är det helt otroligt att se dessa människor umgås över åldersgränserna. Man lagar middag tillsammans, dricker vin och drinkar. Åker på utflykt. Över en drink ger en kille i 25-års åldern dem tips var de bör resa i Ecuador. Igår var vi tio ungdomar som åt middag med de vuxna. Stämningen var avslappnad som aldrig förr. Allt mellan himmel och jord diskuterades vitt och brett. I Latinamerika umgås man med alla. På klubbarna finns inga åldersgränser.
Varför är det inte så hemma? Att umgås med någons föräldrar kan man ju inte göra. Det ses nästan lite konstigt. Inte för att man alltid måste vara med föräldrarna, men det hade varit roligt om ålderskillnaderna kunde suddas ut och alla kunde umgås utan tvång.

söndag 27 januari 2008

Mmm marsvin

Så var det gjort! Till slut. Andernas specialitet cuy, marsvin, har ätits. Denna maträtt som helgrillas på öppen eld. Oftast brukar man få ett helstekt marsvin på tallriken. Som tur var denna gången fick vi varsin del istället. Riktigt gott var det!Att sitta ute i naturen och äta tillsammans efter en promenad i Quito Loma där Quito skulle ha legat från början var inte helt fel. Legenden säger bland annat att Quito ligger där det ligger idag på grund av att en stor fågel jagade bort byborna. Mats trodde mer att det beror på kylan eftersom det inte är extremt varmt uppe i bergen. Tyvärr kunde vi inte se så mycket heller eftersom det var dimmigt. Men det var ingen större fara. Det var skönt att röra på sig även om höjden kändes av. Andningen blev tyngre för varje steg vi tog. Dum eller smart som jag var tog jag en extra promenad för att se en bondböndeodling. Men vilken utsikt det var. Till och med vår käre guide fotograferade mig, ja oss alla. Aldrig någonsin har jag varit på en tur där guiden fotar lika mycket som besökarna. Detta kan bero på att det här är ett relativt nyöppnat ställe, som har byggts upp av de ca 30 familjerna som utgör byarna runtomkring. Projektet har tagit tre år att slutföra. Alla har hjälpts åt. Arbetet har delats upp så att inte alla ska slita ut sig direkt.
Vi var praktikanterna, deras handledare, Mats som är kursvansvarig på Sörängen och jag. I fem dagar har vi varit i Quinche ca 1,5 h norr om Quito för att utvärdera verksamheten framtill nu. Dagarna har varit fyllda av prat. Praktikanterna har planerat efterarbetet och planerna är bland annat att göra en bok om Ecuador, där jag ska vara med på ett hörn. Boken är en jättebra idé eftersom det inte har skrivits någon riktigt bra sedan 1996. En del har ju hänt i landet sedan dess. Correas socialistiska regering till exempel, som nu verkligen motarbetas av oppositionen. Den konstituerande församlingen anklagas för korruption. I Guyaquil, landets största stad vid kusten, där många rika bor protesterade man förra lördagen mot den sittande regeringen. I Quito hölls en manifestation för Correa. Landet har alltid varit splittrat mellan bergs- och kustbor. Bergsborna säger att kustborna är lata och gör ingenting till skillnad mot de som arbetar hårt. Tjuvarna sägs i allmänhet vara kustbor. En därifrån som jag pratade med sa att han en gång började springa med en mobiltelefon som han lånat av en tjej, men att han slutade tvärt när han insåg att polisen säkert skulle haffa honom. I hela Sydamerika har vissa nationaliteter speciellt rykte om sig att vara brottslingar. Här är det colombianerna och i Bolivia peruanerna. Även om jag personligen känner mig säkrare i Quito, så är det ändå alltid bäst att hålla extra koll på sakerna och inte gå på folktomma gator. På söndagar är det dödsdömt att röra sig ensam i turistområdet Mariscal. Eftersom majoriteten av ecuatorianerna är hemma denna dagen med sina familjer är området tomt på folk. Tjuvarna vet om detta mycket väl och utnyttjar varje tillfälle de får. Detta ämnet har jag berört några gånger innan, men det väcker en tankeställare att folk ens ska hålla på och utsätta sina medmänniskor för detta. Att bli jagad av kor som vi blev under en utflykt till ett vattenfall i fredags känns bättre även om många tycker att det också är läskigt.


måndag 21 januari 2008

Tenga, mi nina

Avocado, banan, jordgubbar. Behöver man något mer för att överleva? Det skulle vara mango i så fall. Fruktaffärerna gör mig lycklig. Försäljerskan likaså. Hon sa tenga, mi nina. Att bli kallad barn eller nina blir man ofta här. Ibland stör det mig mycket men för det mesta kan jag ha mer överseende med det här än hemma. Nina är på något sätt gulligare än lilla flickan/barnet.

När jag tänker efter har jag det rätt bra. Varje dag händer det något oväntat. Som idag när praktikanterna skulle förnya sina stämplar i passet. Jag trodde att jag hade koll. Med tanke på hur ofta jag har varit på migrationsverket de senaste månaderna. Men icke. Vart har du brevet till direktören då, frågade mig den anställde. Brev, man ska alltså skriva ett formellt brev för att förklara syftet med vistelsen etc. Eftersom FENOCIN ligger i närheten sprang jag dit som en galning. Fick hjälp av Toa (ja hon heter så, liksom ett bussbolag till Ambato), sekreteraren, att skriva ihop vad som krävdes. Sen snabbt tillbaka för att kunna lämna in allt innan de stängde kl 12. Det gick bra och snabbt. Det vill säga när personalen inte försvann hela tiden. Kvittona tog lite tid för de att skriva, men vid halv ett tiden var jag på väg därifrån med kvittona i handen och med nya erfarenheter i bagaget.

Huset är inte riktigt som det brukar. Lite tomt utan möbler. Det är grejer överallt. Fast lite som hemma ändå, om jag tänker på mina föräldrars hus där det alltid är något projekt på gång. Här är det fukt i väggarna, som de äntligen fixar nu i dagarna, så imorgon bitti blir det till att släppa in arbetarna kl 08.00. Efter mittmötet blir det till all sätta tillbaka alla grejorna igen. Ingen rast ingen ro. Men sånt är livet!

lördag 19 januari 2008

Januaritankar

Ecuador. Ibland är det som att jag inte kan förstå att jag är här. Som att jag inte riktigt vet vad jag gör. Även om jag egentligen vet. Januari är en seg månad. Solen skiner för det mesta, men det känns segt ändå. Nästa vecka är det mittmöte med praktikanterna. Ska bli kul att träffa alla igen!
Hemma behöver en del grejer i huset fixas. Ägaren var där imorse. Han är cool, fixar det mesta. Eftersom glada julen är slut, slut, slut. Åker julgranen ut i helgen.

torsdag 17 januari 2008

Ett år med Correa

Correa, den demokratiskt valde presidenten, har nu i dagarna suttit vid makten i ett år. De sociala rörelserna och ursprungsfolken har fått mer makt och inflytande. Det är bara att hålla tummarna för att det fortsätter så!

tisdag 15 januari 2008

Skräp, skräp i massor

Läste precis Fannys blogg. Hon skriver om skräpet i de svenska skogarna. I Ecuador finns det ett fåtal papperskorgar. Varje morgon går någon stackare och sopar upp efter andra. Gatorna spolas rena. För en stund är allt rent. Så kör det förbi en bil där någon "råkar" slänga ut sitt skräp på gatan. När alla gör det blir det legitimt på något sätt. Andra plockar ju upp efter dig. Jag funderar på om sopsystemet kan ha en bidragande effekt. Tre dagar i veckan (tisdagar, torsdagar och lördagar för vår del) gäller det att ställa ut soporna utanför huset innan sopbilen kommer förbi och hämtar de ca kl. 20.30. Man behöver alltså inte gå långt med soporna. Å andra sidan tar man verkligen ut skräpet. Hemma kan jag dra på det för att det är så tråkigt.
På vägen hem från ett organisationsbesök hos några praktikanter hamnade jag på sätet bakom Manuela på bussen. Kvinnan bredvid henne hade ätit upp sitt snacks och istället för att lägga det i sin väska slängde hon bara ut det genom fönstret, vart annars? Jag blev arg och ropade vad gör du? det finns papperskorgar. Nej, sa kvinnan, det finns det inte. Så var det inte mer med det. Slutdiskuterat.
I Sverige får man höra om man inte sopsorterar rätt. Här består jobbet i att medvetengöra folk om att det finns papperskorgar och att skräpet hör hemma där. Inte det lättaste, men så byggdes ju inte Rom på en dag heller.

måndag 14 januari 2008

Visum

Tänk om det var lika komplicerat för alla att söka visum? Eller lika lätt? Hade ju underlättat något. De senaste veckorna har jag hållit i visumansökandet för en tjej på FENOCIN som ska till Sverige på utbyte. När jag jämför vad jag behövde lämna in här för att få volontärvisum är det ingenting. Kanske för att Stina gjorde grovjobbet. Jag fotades, fyllde i några formulär, lämnade in allting på migrationsverket och wips fem dagar senare var det klart. För Ericas del skulle inbjudan från UBV skrivas, inttyg från FENOCIN, de vill -herregud-veta hur mycket pengar hon tjänar, om hennes föräldrar lever ihop, om hennes syskon har barn. De vill veta en del, SCHENGEN. Kontroll, nej då. Absolut inte. Ibland förundras jag över hur något som borde vara så enkelt måste göras så kompliserat. Vart ska världen ta vägen med alla kontroller? Borde man inte hjälpa istället för att stjälpa?
Det är bara att hålla tummarna för att denna grymt härliga tjej får komma till Sverige och sprida sitt ljus!

lördag 12 januari 2008

Det ordnar sig

Uttråkad. Ensam. Trött på att vara sjuk.
Jag orkar inte mer. Allt jag såg fram emot denna helgen. Inte för att avsked är kul, men det skulle bli kul att ses ändå. Vara ledig, inte sjuk. Dansa salsa på Mayo. Känna folklivet som existerar på plaza Foch i Mariscal. Taxifärden dit tar dubbelt så lång tid då. Alla krypkör. Sen släpps man av i ett myller av ecuatorianer, gringos, svenskar, tyskar ja alla är där. Atmosfären på Mayo 68 gillar jag. Graffitin på väggarna, Che är med på sitt hörn, musiken och att titta på alla som dansar. Paren rör sig på golvet som om de knappt har gjort något annat i sina liv. Alla är avslappnade. Gamla, unga, turister tar sig en tur på dansgolvet. Jag gör några försök, men erkänner att salsa är kul men jag har mycket kvar att lära. Riktigt kul är det däremot att se Alexandra, min kompis som snart flyttar till USA, dansa!

Jag börjar ifrågasätta om min hostmedicin är så effektiv ändå eller så behöver min kropp helt enkelt vila upp sig. Även om den borde ha gjort det vid det här laget. Nu får jag sluta gräva ner mig i ett träsk! Jag kommer bli frisk, dansa mer salsa, gå utanför huset igen och framförallt få tillbaka min röst. Är sugen på att prova med whiskey.

torsdag 10 januari 2008

Sjuker

Min säng har varit min borg de senaste dagarna. Helt perfekt när man inte alls har andra saker att göra. Så här förkyld har jag inte varit på länge, men det säger jag varje gång det bryter ut. Igår eftermiddag gick jag, eller jag tog en taxi hem, och hamnade med en helt galet pratglad taxichaffis som efter att sagt till mig att inte köpa frukt på gatan frågade "hur många år har du varit här då?"
På Apoteket hittade farmaceuten på synonymer för allt jag sa för att beskriva mina sympton. Efter att ha tittat på i princip allt de hade köpte jag hostmedicin. Den verkar fungera. Jag hostar mindre i alla fall. På tal om Apotek, vad händer därhemma på den fronten? Ska det privatiseras? Min källa är Facebook om ni undrar.

söndag 6 januari 2008

Dödens väg

”Vi åker väl den nya vägen?”
"Por supuesto, ja visst gör vi det", säger biljettförsäljerskan.



Inte ont anade om vad som komma skall stiger vi, Rebecka och jag, godtrogna på bussen. De har gett oss de bästa platserna, längst fram sitter vi med bra plats för benen. Framför oss har vi chauffören samt två medhjälpare. Alla tre är väldigt unga. De ska ta oss till Coroico i Yungas, ca tre timmar norr om La Paz där vi har tänkt tillbringa den sista helgen på året med sol och bad. Man vill ju vara fin till nyårsafton:) Lite utanför La Paz blir vi stoppade vid en vägkontroll. Polisen verkar aldrig nöjd med chaufförens dokument så där sitter vi fast en bra stund. Till slut rullar bussen vidare. Allt känns bra! Vi åker med en minibuss och de har lovat att vi ska åka den nya vägen. Inte den gamla, även kallad DÖDENS VÄG, där många människor har mist livet och som nu även är en turistattraktion. För 100 USD kan man få cykla hela vägen ner. Det är det en del som gör lägger vi märke till. Dock har de otur med vädret. Det duggar, sikten är dålig på grund av all dimma. Precis som det har varit i Quito de senaste dagarna. Som praktikant förbjöd Hans oss att åka den gamla vägen till Coroico. Därför är det lustigt att nu vara på väg dit. Vi gör ett andra, eller tredje stopp för att något verkar ha hänt med bussen. Vi stiger av och kan långt, långt nerför ett stup skåda den omtalade vägen. Foton tas. Vi kliver på bussen ännu en gång. Nu kan det inte bli fler stopp tänker vi. Cyklisterna blir fler och fler. Brr, det ser kallt ut. Fast så klart är det säkrare att cykla ner. Om man nu ska ta den farliga vägen. Mindre tyngd, du styr själv och vid möte kan du stanna vid vägkanten. Men, det spelar väl inte oss någon roll? Då stannar vi IGEN. Chaufförerna och några andra i bussen pratar, jag lyssnar inte ordentligt, men uppfattar ordet ”paso”, d v s väg, passage. Men vänta, nu backar bussen. Hallå, vad händer? Vi svänger av mot Dödens väg. Mannen bredvid oss, som blir vår guide under resan, säger att det här är att föredra när han märker hur oroliga vi blir. Samt att idag är det inga möten, och därför ingen fara. Vi skrattar nervöst och tänker på Hans. Undrar vad han skulle säga? Kanske är man uppgraderad som resursperson och får åka Dödens väg. Usch, vad smalt det är. Nästan tur att det är dimmigt, så man knappt ser ut. Även om det inte är att föredra för den som kör. Musiken som spelas säger ”no quiero morir”, jag vill inte dö. När jag säger det högt börjar vårt resesällskap att lugna mig. Du kommer inte dö. Jag refererar till låten och han skrattar lite. I början känns det lite vemodigt, nervöst. Men sen börjar tjusningen. Även om det inte finns mer säkerhetsavspärrningar än sådana tunna band som polisen använder hemma, så pirrar det i magen. Utsikten är underbar. Dimman har lättat. Vi åker genom vattenfall. Över en bro. Mannen berättar att vägen byggdes av paraguayska krigsfångar för femtio år sedan. Herre gud. Mitt i allt äventyr börjar jag känna mig lycklig. Som att jag åker en karusell som aldrig tar slut. Till slut tar hungerkänslan över och vi vill bara komma fram. Vår guide lämnar oss innan dess. Han bor tydligen på vägen. Vi skrattar åt att för 13 bolivianos, eller 13 svenska kronor, fick vi uppleva samma sak som cyklisterna, ja nästan i alla fall. Dessutom slapp vi bli blöta i vattenfallet. Coroico i sig är inte så stort. Vädret kunde ha varit bättre. Regnet strilar ner. Tyvärr är det fler än vi som tänkt sig spendera helgen där så det blir bara en natt. Dagen därpå skiner solen. Efter tre juicer VAR ger vi oss ut på en upptäcktsfärd. Grönt och skönt är det. Hur det gick på hemvägen? Jo, vi åkte med den NYA vägen. Dimmigt var det.
Säkerheten i Sydamerika är intressant. Ser man på mina två skilda upplevelser känns Bolivia lugnare. Då utgår jag från småstaden Oruro, men även där jag var i La Paz, var en helt annan upplevelse än Ecuador. I Quito vaknar jag av ett billarm varenda morgon. Varje gång jag går ut genom dörren måste jag larma. Vi har tre dörrar. Vår fina trädörr täcks av en gallerdörr. Sedan måste man ta sig igenom ytterligare en innan man är ute i friheten. Samma procedur på jobbet. På gatorna patrullerar säkerhetsvakter 24-11. När de jobbar bor de i ett litet bås. Hittills har jag bara sett män. Kvinnliga poliser finns det däremot. Oftast, liksom i Bolivia, spatserar de runt några stycken. Ibland stannar de och pratar med någon kompis. Om de gör någon nytta vet jag inte. Men jag betvivlar det. Dock var det två säkerhetsvakter som gjorde nytta i Mariscal, även kallat gringolandia i centrala Quito, när två praktikanter blev rånade. De jagade ikapp rånaren och följde sedan praktikanterna hem till hostalet. I Bolivia har min familj, ja alla familjer som bor i huset, en port som nästan aldrig är stängd. Jag tänkte ofta hur lätt det skulle vara att bryta upp den. Sen har de en ytterdörr också. Den första är gjord av plåt och den andra av trä. Galler existerar inte.
Förresten spenderade jag världens underbaraste nyår i La Paz med Rebecka, hennes familj och Pablo. Huset challades/pyntades för att hedra Pachamama, moder jord, samt för att ge tur inför det nya året. Sen gick vi upp på taket, där vi några timmar tidigare skålat in det svenska nyåret med öl, för att se ett himlavalv av fyrverkerier. En underbarare stund och nyår finns inte. Himlen var upplyst. Champagnen god. Sällskapet bäst. Maten, mmm. Musiken. Traditionell boliviansk musik som jag älskar. Vid tvåtiden drog Rebecka, Pablo och jag ut för att dansa. På turisthaket spelade, ja att kalla honom DJ vore att ta i, en kille som inte hade någon koll på vad han gjorde. Folket buade, men han vägrade gå. Till slut blev han utslängd och ersattes av en bättre. Vi dansade fram till klockan sex på morgonen. Sen var det dags för mig att ta farväl av La Paz och Bolivia, för den här gången. Quito är detsamma. För ovanlighetens skull går taxichauffören med på att använda taximetern, wow. Att undvika frågan om jag har pojkvän går inte!

lördag 5 januari 2008

Hönan och jag



Bredvid mig sitter en kvinna med en påse vid fötterna liksom jag. Man kan skymta något vitt, men det är inte förrän allting börjar röra på sig som jag förstår att det är en höna. I tre timmar ska vi ha sällskap på bussen. I början känns det helt okej, lite spännande, exotiskt. Turen Oruro till La Paz brukar gå relativt snabbt. För en gångs skull hamnar jag längst fram. Att ”bara” åka till La Paz är inget som får mig att ens tänka tanken att nu lämnar jag Oruro, familjen, farmor & farfar, ungdomarna på VIVE, Jord@n´s café och allt annat som hör till på ett bra tag. Jag ska ju bara åka iväg och träffa Rebecka några dagar och sen återkommer jag ju. Klart det blir så! Om vi bara kommer iväg någon gång. Bussarna har två tendenser på bolivianerna: är de sena blir de(även jag) irriterade och skriker ”ya vamos, hora” nu är det dags att åka. När bussen väl har startat blir det oftast en film i genren ”Rocky”, då majoriteten av passagerarna somnar. Så även denna gång, minus filmen. Istället spelar busschauffören bra musik medan han mumsar i sig en glass och pratar strunt med ayudanten, hjälpredaren som håller koll på nypåstigna och även tar hand om våra biljetter. I Bolivia är det ”lag” på att ha biljett med sig medans man i Ecuador på de flesta bussarna får tigga sig halvt fördärvad innan de ger en biljetten. Eventuell får man höra efter att ha tjatat en hel resa mer eller mindre ”nej, vi har inga, det får du skaffa på terminalen.” Ecuador är alltid i bakhuvudet under vistelsen i Bolivia. Det är svårt att beskriva med ord hur annorlunda dessa länder är. Jämför man huvudstäderna bor det fler ursprungsfolk i La Paz än i Quito. Livet är modernare här. Taxibilarna lyser gula i Quito medan de är vita i Bolivia. Här, i Quito, börjar taxichauffören fråga ut en om man har pojkvän, så jag har lärt mig att bara svara ”ja” även om det innebär att man drar till med en vit lögn. Men vad händer? Hönan börjar bli hungrig och börjar picka efter min påse med Rebeckas kläder. Listig som den är klurar den sig ur så gott den kan ur påsen, så att den kan sträcka sig efter ett lovligt byte. Jag försöker fåkontakt med ägarinnan, men hon liksom resten av bussen sover. En försäljare kommer ombord på bussen, han vill sälja skämtböcker. Kvinnan vaknar i rätt tid. Hönan börjar bli irriterad för att jag har tagit undan påsen den var sugen på. Vad som däremot är lätt i Sydamerika är generellt sett att få kontakt med nya människor, de är så hjälpsamma och sociala. Även om jag vet att många av praktikanterna skulle protestera mot mitt uttalande utan tvekan. Men det är stor skillnad ute på landsbygden, folk är generellt mer reserverade om än tillmötesgående på samma gång. Om Bolivia kan jag inte uttala mig eftersom jag aldrig varit ute i byarna. Busschauffören är inne på sin andra glass. Jag förstår honom, det är gassande sol för tillfället, men det kan ändra sig lika snabbt som vinden. Rätt vad är kommer alla fönster att stängas och då är det dags att ta på sig alla kläder man har. Hönan är lugn, men så fort jag kikar på henne blir hon stirrig. Det märks att vi börjar närma oss La Paz. Fler människor försöker gå på bussen. En man blir tillsagd att tyvärr herrn, så är bussen full och du är berusad så du får ta nästa istället, den kommer snart. Mannen ger sig inte, men chauffören är tålmodig och till slut ger mannen med sig. Bussen kör vidare. Vid nästa stopp händer det saker. Tullen kollar bussen. De som har med sig de stora paketen får gå ut. Men vilken tid det tar, folk blir otåliga, en del passar på att gå ut. Plötsligt börjar bussen att köra. Men alla är ju inte med. Mamman till barnen som hör till hönsällskapet till exempel. Kvinnan bredvid mig ber chauffören vänta. Tut, tut är hans svar, sen blir tutandet ihärdigare och ihärdigare. Mamman kommer springande, men andan i halsen. Färden kan fortsätta. Att alla alltid ska tuta, man blir störd till en början och tänker vad händer. Van som man är vid Sverige där tutan bara används i yttersta nödfall. Sen blir man likgiltig för tutningen får inte samma effekt. Kvinnan bredvid mig verkar vara resguiden för sällskapet. Hon talar hela tiden om hur lång tid vi har kvar, var vi är och vid vilken bro de ska gå av. Plötsligt får de bråttom. Men det var falskt alarm visar det sig, todavía falta. Kexen, läsken och kammen tas fram. Man blir lite rufsig i håret av att sova på bussen. Oj, nu börjar mitt ressällskap ta ner sina väskor hållandes i hönan. Det ser besvärligt ut. Jag erbjuder mig att hålla hönan. Medan jag gör det ler en annan kvinna menande mot mig, som att jag inte kan hålla ett djur. Folk går av efter hand. Vi åker in i underbart, galna Ceja, El Alto. Folklivet och all trafik gör mig glad. Det bästa är kvar! Nerförsbacken mot La Paz. Utsikten, mama mia, är otrolig. Vad konstigt att jag inte känner mig sentimental, men jag är liksom min familj i Oruro, säker på att jag kommer komma tillbaka. De tycker jag ska ha ett bolivianskt bröllop:) Hemma hos Rebecka berättar jag hela hönhistorien medan vi dricker en matesito, grönt the, och äter choklad. Edith utbrister ”usch, jag hade då aldrig suttit kvar där. Hönor…

Förresten TACA hittade något som jag behövde! Väskan står och väntar på Rebeckas rum.

onsdag 2 januari 2008

Ibland blir det fel

"Pan integral=black bread"

Sagt av en flygvärdinna på TACA.
Jag förstår henne. Det är så lätt att det blir fel när man skiftar språk. Ibland översätter man konstigt, ibland blir man bara stum. Men det är bara att skratta åt sig själv. Självdistansen övas om inget annat.