Tenga, mi nina

Avocado, banan, jordgubbar. Behöver man något mer för att överleva? Det skulle vara mango i så fall. Fruktaffärerna gör mig lycklig. Försäljerskan likaså. Hon sa tenga, mi nina. Att bli kallad barn eller nina blir man ofta här. Ibland stör det mig mycket men för det mesta kan jag ha mer överseende med det här än hemma. Nina är på något sätt gulligare än lilla flickan/barnet.

När jag tänker efter har jag det rätt bra. Varje dag händer det något oväntat. Som idag när praktikanterna skulle förnya sina stämplar i passet. Jag trodde att jag hade koll. Med tanke på hur ofta jag har varit på migrationsverket de senaste månaderna. Men icke. Vart har du brevet till direktören då, frågade mig den anställde. Brev, man ska alltså skriva ett formellt brev för att förklara syftet med vistelsen etc. Eftersom FENOCIN ligger i närheten sprang jag dit som en galning. Fick hjälp av Toa (ja hon heter så, liksom ett bussbolag till Ambato), sekreteraren, att skriva ihop vad som krävdes. Sen snabbt tillbaka för att kunna lämna in allt innan de stängde kl 12. Det gick bra och snabbt. Det vill säga när personalen inte försvann hela tiden. Kvittona tog lite tid för de att skriva, men vid halv ett tiden var jag på väg därifrån med kvittona i handen och med nya erfarenheter i bagaget.

Huset är inte riktigt som det brukar. Lite tomt utan möbler. Det är grejer överallt. Fast lite som hemma ändå, om jag tänker på mina föräldrars hus där det alltid är något projekt på gång. Här är det fukt i väggarna, som de äntligen fixar nu i dagarna, så imorgon bitti blir det till att släppa in arbetarna kl 08.00. Efter mittmötet blir det till all sätta tillbaka alla grejorna igen. Ingen rast ingen ro. Men sånt är livet!