Dödens väg

”Vi åker väl den nya vägen?”
"Por supuesto, ja visst gör vi det", säger biljettförsäljerskan.

Inte ont anade om vad som komma skall stiger vi, Rebecka och jag, godtrogna på bussen. De har gett oss de bästa platserna, längst fram sitter vi med bra plats för benen. Framför oss har vi chauffören samt två medhjälpare. Alla tre är väldigt unga. De ska ta oss till Coroico i Yungas, ca tre timmar norr om La Paz där vi har tänkt tillbringa den sista helgen på året med sol och bad. Man vill ju vara fin till nyårsafton:) Lite utanför La Paz blir vi stoppade vid en vägkontroll. Polisen verkar aldrig nöjd med chaufförens dokument så där sitter vi fast en bra stund. Till slut rullar bussen vidare. Allt känns bra! Vi åker med en minibuss och de har lovat att vi ska åka den nya vägen. Inte den gamla, även kallad DÖDENS VÄG, där många människor har mist livet och som nu även är en turistattraktion. För 100 USD kan man få cykla hela vägen ner. Det är det en del som gör lägger vi märke till. Dock har de otur med vädret. Det duggar, sikten är dålig på grund av all dimma. Precis som det har varit i Quito de senaste dagarna. Som praktikant förbjöd Hans oss att åka den gamla vägen till Coroico. Därför är det lustigt att nu vara på väg dit. Vi gör ett andra, eller tredje stopp för att något verkar ha hänt med bussen. Vi stiger av och kan långt, långt nerför ett stup skåda den omtalade vägen. Foton tas. Vi kliver på bussen ännu en gång. Nu kan det inte bli fler stopp tänker vi. Cyklisterna blir fler och fler. Brr, det ser kallt ut. Fast så klart är det säkrare att cykla ner. Om man nu ska ta den farliga vägen. Mindre tyngd, du styr själv och vid möte kan du stanna vid vägkanten. Men, det spelar väl inte oss någon roll? Då stannar vi IGEN. Chaufförerna och några andra i bussen pratar, jag lyssnar inte ordentligt, men uppfattar ordet ”paso”, d v s väg, passage. Men vänta, nu backar bussen. Hallå, vad händer? Vi svänger av mot Dödens väg. Mannen bredvid oss, som blir vår guide under resan, säger att det här är att föredra när han märker hur oroliga vi blir. Samt att idag är det inga möten, och därför ingen fara. Vi skrattar nervöst och tänker på Hans. Undrar vad han skulle säga? Kanske är man uppgraderad som resursperson och får åka Dödens väg. Usch, vad smalt det är. Nästan tur att det är dimmigt, så man knappt ser ut. Även om det inte är att föredra för den som kör. Musiken som spelas säger ”no quiero morir”, jag vill inte dö. När jag säger det högt börjar vårt resesällskap att lugna mig. Du kommer inte dö. Jag refererar till låten och han skrattar lite. I början känns det lite vemodigt, nervöst. Men sen börjar tjusningen. Även om det inte finns mer säkerhetsavspärrningar än sådana tunna band som polisen använder hemma, så pirrar det i magen. Utsikten är underbar. Dimman har lättat. Vi åker genom vattenfall. Över en bro. Mannen berättar att vägen byggdes av paraguayska krigsfångar för femtio år sedan. Herre gud. Mitt i allt äventyr börjar jag känna mig lycklig. Som att jag åker en karusell som aldrig tar slut. Till slut tar hungerkänslan över och vi vill bara komma fram. Vår guide lämnar oss innan dess. Han bor tydligen på vägen. Vi skrattar åt att för 13 bolivianos, eller 13 svenska kronor, fick vi uppleva samma sak som cyklisterna, ja nästan i alla fall. Dessutom slapp vi bli blöta i vattenfallet. Coroico i sig är inte så stort. Vädret kunde ha varit bättre. Regnet strilar ner. Tyvärr är det fler än vi som tänkt sig spendera helgen där så det blir bara en natt. Dagen därpå skiner solen. Efter tre juicer VAR ger vi oss ut på en upptäcktsfärd. Grönt och skönt är det. Hur det gick på hemvägen? Jo, vi åkte med den NYA vägen. Dimmigt var det.

Säkerheten i Sydamerika är intressant. Ser man på mina två skilda upplevelser känns Bolivia lugnare. Då utgår jag från småstaden Oruro, men även där jag var i La Paz, var en helt annan upplevelse än Ecuador. I Quito vaknar jag av ett billarm varenda morgon. Varje gång jag går ut genom dörren måste jag larma. Vi har tre dörrar. Vår fina trädörr täcks av en gallerdörr. Sedan måste man ta sig igenom ytterligare en innan man är ute i friheten. Samma procedur på jobbet. På gatorna patrullerar säkerhetsvakter 24-11. När de jobbar bor de i ett litet bås. Hittills har jag bara sett män. Kvinnliga poliser finns det däremot. Oftast, liksom i Bolivia, spatserar de runt några stycken. Ibland stannar de och pratar med någon kompis. Om de gör någon nytta vet jag inte. Men jag betvivlar det. Dock var det två säkerhetsvakter som gjorde nytta i Mariscal, även kallat gringolandia i centrala Quito, när två praktikanter blev rånade. De jagade ikapp rånaren och följde sedan praktikanterna hem till hostalet. I Bolivia har min familj, ja alla familjer som bor i huset, en port som nästan aldrig är stängd. Jag tänkte ofta hur lätt det skulle vara att bryta upp den. Sen har de en ytterdörr också. Den första är gjord av plåt och den andra av trä. Galler existerar inte.

Förresten spenderade jag världens underbaraste nyår i La Paz med Rebecka, hennes familj och Pablo. Huset challades/pyntades för att hedra Pachamama, moder jord, samt för att ge tur inför det nya året. Sen gick vi upp på taket, där vi några timmar tidigare skålat in det svenska nyåret med öl, för att se ett himlavalv av fyrverkerier. En underbarare stund och nyår finns inte. Himlen var upplyst. Champagnen god. Sällskapet bäst. Maten, mmm. Musiken. Traditionell boliviansk musik som jag älskar. Vid tvåtiden drog Rebecka, Pablo och jag ut för att dansa. På turisthaket spelade, ja att kalla honom DJ vore att ta i, en kille som inte hade någon koll på vad han gjorde. Folket buade, men han vägrade gå. Till slut blev han utslängd och ersattes av en bättre. Vi dansade fram till klockan sex på morgonen. Sen var det dags för mig att ta farväl av La Paz och Bolivia, för den här gången. Quito är detsamma. För ovanlighetens skull går taxichauffören med på att använda taximetern, wow. Att undvika frågan om jag har pojkvän går inte!