Hönan och jag

Bredvid mig sitter en kvinna med en påse vid fötterna liksom jag. Man kan skymta något vitt, men det är inte förrän allting börjar röra på sig som jag förstår att det är en höna. I tre timmar ska vi ha sällskap på bussen. I början känns det helt okej, lite spännande, exotiskt. Turen Oruro till La Paz brukar gå relativt snabbt. För en gångs skull hamnar jag längst fram. Att ”bara” åka till La Paz är inget som får mig att ens tänka tanken att nu lämnar jag Oruro, familjen, farmor & farfar, ungdomarna på VIVE, Jord@n´s café och allt annat som hör till på ett bra tag. Jag ska ju bara åka iväg och träffa Rebecka några dagar och sen återkommer jag ju. Klart det blir så! Om vi bara kommer iväg någon gång. Bussarna har två tendenser på bolivianerna: är de sena blir de(även jag) irriterade och skriker ”ya vamos, hora” nu är det dags att åka. När bussen väl har startat blir det oftast en film i genren ”Rocky”, då majoriteten av passagerarna somnar. Så även denna gång, minus filmen. Istället spelar busschauffören bra musik medan han mumsar i sig en glass och pratar strunt med ayudanten, hjälpredaren som håller koll på nypåstigna och även tar hand om våra biljetter. I Bolivia är det ”lag” på att ha biljett med sig medans man i Ecuador på de flesta bussarna får tigga sig halvt fördärvad innan de ger en biljetten. Eventuell får man höra efter att ha tjatat en hel resa mer eller mindre ”nej, vi har inga, det får du skaffa på terminalen.” Ecuador är alltid i bakhuvudet under vistelsen i Bolivia. Det är svårt att beskriva med ord hur annorlunda dessa länder är. Jämför man huvudstäderna bor det fler ursprungsfolk i La Paz än i Quito. Livet är modernare här. Taxibilarna lyser gula i Quito medan de är vita i Bolivia. Här, i Quito, börjar taxichauffören fråga ut en om man har pojkvän, så jag har lärt mig att bara svara ”ja” även om det innebär att man drar till med en vit lögn. Men vad händer? Hönan börjar bli hungrig och börjar picka efter min påse med Rebeckas kläder. Listig som den är klurar den sig ur så gott den kan ur påsen, så att den kan sträcka sig efter ett lovligt byte. Jag försöker fåkontakt med ägarinnan, men hon liksom resten av bussen sover. En försäljare kommer ombord på bussen, han vill sälja skämtböcker. Kvinnan vaknar i rätt tid. Hönan börjar bli irriterad för att jag har tagit undan påsen den var sugen på. Vad som däremot är lätt i Sydamerika är generellt sett att få kontakt med nya människor, de är så hjälpsamma och sociala. Även om jag vet att många av praktikanterna skulle protestera mot mitt uttalande utan tvekan. Men det är stor skillnad ute på landsbygden, folk är generellt mer reserverade om än tillmötesgående på samma gång. Om Bolivia kan jag inte uttala mig eftersom jag aldrig varit ute i byarna. Busschauffören är inne på sin andra glass. Jag förstår honom, det är gassande sol för tillfället, men det kan ändra sig lika snabbt som vinden. Rätt vad är kommer alla fönster att stängas och då är det dags att ta på sig alla kläder man har. Hönan är lugn, men så fort jag kikar på henne blir hon stirrig. Det märks att vi börjar närma oss La Paz. Fler människor försöker gå på bussen. En man blir tillsagd att tyvärr herrn, så är bussen full och du är berusad så du får ta nästa istället, den kommer snart. Mannen ger sig inte, men chauffören är tålmodig och till slut ger mannen med sig. Bussen kör vidare. Vid nästa stopp händer det saker. Tullen kollar bussen. De som har med sig de stora paketen får gå ut. Men vilken tid det tar, folk blir otåliga, en del passar på att gå ut. Plötsligt börjar bussen att köra. Men alla är ju inte med. Mamman till barnen som hör till hönsällskapet till exempel. Kvinnan bredvid mig ber chauffören vänta. Tut, tut är hans svar, sen blir tutandet ihärdigare och ihärdigare. Mamman kommer springande, men andan i halsen. Färden kan fortsätta. Att alla alltid ska tuta, man blir störd till en början och tänker vad händer. Van som man är vid Sverige där tutan bara används i yttersta nödfall. Sen blir man likgiltig för tutningen får inte samma effekt. Kvinnan bredvid mig verkar vara resguiden för sällskapet. Hon talar hela tiden om hur lång tid vi har kvar, var vi är och vid vilken bro de ska gå av. Plötsligt får de bråttom. Men det var falskt alarm visar det sig, todavía falta. Kexen, läsken och kammen tas fram. Man blir lite rufsig i håret av att sova på bussen. Oj, nu börjar mitt ressällskap ta ner sina väskor hållandes i hönan. Det ser besvärligt ut. Jag erbjuder mig att hålla hönan. Medan jag gör det ler en annan kvinna menande mot mig, som att jag inte kan hålla ett djur. Folk går av efter hand. Vi åker in i underbart, galna Ceja, El Alto. Folklivet och all trafik gör mig glad. Det bästa är kvar! Nerförsbacken mot La Paz. Utsikten, mama mia, är otrolig. Vad konstigt att jag inte känner mig sentimental, men jag är liksom min familj i Oruro, säker på att jag kommer komma tillbaka. De tycker jag ska ha ett bolivianskt bröllop:) Hemma hos Rebecka berättar jag hela hönhistorien medan vi dricker en matesito, grönt the, och äter choklad. Edith utbrister ”usch, jag hade då aldrig suttit kvar där. Hönor…

Förresten TACA hittade något som jag behövde! Väskan står och väntar på Rebeckas rum.