är min arvedel..
Sa Karin Boye om jag inte minns fel.
Jag är så uppstressad att jag inte ens kan slappna av när jag vilar. Ångesten har övertaget. Funderar över livets stora frågor. Vem är jag? Vad vill jag? Har satt mig själv i andrahand de senaste månaderna, nu närmar sig hemresan med stormsteg och med den framtiden. Det enda jag vet med säkerhet är att jag vill hem till alla mina nära och kära. Bo i Sverige. Inte bara några månader utan länge.
Men det är väl ingen som tror på vad jag säger längre?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Sorry, men nej. är inte riktigt säker på att jag tror på det :P
Önskar och hoppas bara att vi är på samma ställe ett tag när jag har kommit hem från USA. Jag saknar våra promenader oavsett om det handlar om en smyga-in-ett-ärende-promenad eller en njuta-av-vädret-och-sällskapet-promenad.
kramkram
Pär Lagerkvist. Men han är minst lika omtyckt som Karin Boye! Eller Södergran. (ja, är lyriktokig efter den senaste delkursen på svenskan!)
Faktum är att jag analyserade Ångest ångest är min arvedel, min strupes sår.... på tentan!! :)
Och vännen - jag tror på dig. MEst för att det är min egoism som talar (som kommer praktiskt taget spika fast dig i Höör/wherever du kommer att bo i SVERIGE). Coz we löööve you.
Skicka en kommentar