En tankeställare

Rosa Burges.
Ensamstående mamma till tre barn. Hårt arbetande kvinna. Analfabet.
I byarna möter man de mest otroliga människorna. Varför är det inga medier som berättar om dem är en tanke som slår mig. Istället handlar det om olyckor, hur många som dog, detaljerade bilder och beskrivningar, hur oppositionen bråkar och om kändisar. Tydligen var Prinsessan Diana inte gravid när hon dog. På TV är presentatörerna mestiser. Ursprungsfolk som Rosa och svarta ser man inte.

Rosa, Rosa. Så stark, förtrollande, vacker, sårbar och öppen. Hon tar emot en med öppna armar. Hennes tandlösa leende gör en glad. Nå ja inte tandlösa, framtänderna på överkäken saknas, men vad gör det?
Pratglad som bara den är hon, hälften är på quichua, språket som ursprungsfolken talar, hälften på spanska talar hon om hur tacksam hon är över att få ha en praktikant hemma hos sig. Någon som kan berätta om en annan värld, dela med sig av sina erfarenheter samt ta del av hennes vardag. På något vis förstår jag att hon vill tacka Pedro de la Cruz, FENOCINs president och asambleista för Alianza País, som även tillhör den sittande regeringen.
Rosa berättar att FENOCIN och framförallt Pedro har bidragit till det här programmet. Han som kan läsa, skriva, är lärd. Rest en massa har han också gjort och skapat kontakter som har lett till det här samarbetet mellan Sverige och Ecuador. Själv har hon allt i huvudet säger hon. För läsa det kan hon inte. Spanska har hon inte heller lärt sig. Jag försöker infoga att utan huvudet hade vi inte kunnat lära oss något än mindre ha ett ställe att bevara all information på. Kanske tar hon det till sig. Det känns hemskt att komma som "den bildade". Hon som vet soch har varit med om så mycket som jag aldrig ens kan föreställa mig. Jag vill bara krama om henne länge. Hon tackar oss om och om igen för att ha kommit. Vi, jag och Manuela, återgäldar tacksamheten. Efteråt springer hon iväg som vanligt. Förra gången jag var på besök sprang hon iväg med min väska på ryggen. Full av energi. Kämpandes. Inget är omöjligt för Rosa. Denna kvinna som har varit med om så mycket vet hur det är att bita ihop och gå vidare.

Så varför klaga över småsaker? Livet är inte lätt, men det finns så mycket positiva saker som händer även när allt känns grått.
Tack Rosa, du gav mig en tankeställare.