Matfögiftad

Tre skällande hundar var nära att äta upp mig. I godan ro gick jag förbi universitet påväg till Supermaxi när bestarna väckte mig ur mina funderingar. Sittandes på en mur, märk väl kopplade, skrämmer de slag på varenda själ som råkar gå lite för nära deras ägor. Eftersom det inte är första gången detta händer borde jag ha lärt mig vid det här laget. Hade min mamma Patti varit med mig hade hon sagt, hija/dotter man måste vara uppmärksam!

Nu är jag i mitt nya rum, det vill säga Åsas gamla, som jag tog över när hon åkte hem förra veckan:( Julmusiken är på. Jag känner mig harmonisk, lycklig och förväntansfull. Långt ifrån min verklighet igårkväll när jag helt plötsligt började må dåligt på jobbet. Efter lunch trodde jag att jag var frusen på grund av att jag satt i ett kallt trapphus utanför kontoret och väntade på att bli insläppt. Smarta jag hade glömt nyckeln på skrivbordet. Skypemötet som jag bokat in blev försenat en timme. Med andra ord allt gick inte som det skulle. Jag fortsatte frysa. Till slut kände jag att det här går inte längre. Att försöka jobba när man fryser så man skakar går bara inte. Jag sa till Natalia att nu går jag, jag mår inte bra. Hon sa du är väldigt blek, jag ringer efter en taxi. Men att skaffa en taxi från Mariscal en fredagskväll är lättare sagt än gjort. Jag blev kvar på kontoret. När jag några timmar senare åkte hem med Natalia hade jag spytt upp det onda. Men fortsatte att frysa.
Idag gick jag till akuten. Fortare än kvickt blev jag inskickad på mottagningen. Det var bara att hoppa, nå ja kanske inte bokstavligen, upp i en säng. Tempen togs, läkaren kom undersökte mig, min spanska berömdes, blodprov togs av en sjuksköterska som känner till Sveriges fotbollslag..Sist men inte minst gav de mig en orallösning, rosa med tuggumismak, som jag fortfarande dricker om än motvilligt. Dessutom ska jag ta tabletter i tre dagar samt är jag på
en diet som förbjuder mig att äta fett och dricka mjölk under tre-fem dagar. Lagom till jul..

Tur i oturen är att jag bor med så fantastiska människor, som tar hand om mig. Jag pratar om Natalia, Jimena och Oscar, Jimes pojkvän, en galen colombian som kan underhålla kung och rike utan problem. Oftast förstår jag knappt hälften av vad han säger för colombianer har en tendens att prata jättefort och sluddrigt. Det blir mycket skratt och missförstånd!

Imorgon åker jag till Bolivia. Så overkligt, men alldeles, alldeles underbart!