Jag en drottning

"Me trataron como una reina", de behandlade mig som en drottning.
Att jobba med bistånd innebär att man får ta del av olika världar. I stan ses man som ännu en arbetare på temat medan man i byarna höjs till skyarna. Att försöka få ihop dessa världar är inte det lättaste. På senaste organisationsbesöket började dagen med att militären delade ut julklappar till barnen. Alla stod på led. Efter mottagandet av gåvorna avslutades hela proceduren med sång.
Som ansvarig är jag en annan Frida som har hittat någon slags personlighet, men som ändå känns som en främling. På möten är man väldigt formell och alla tilltalas med "compa" d vs kompanjon. Det bjuds på tilltugg. Vi fick lunch. Hos praktikanternas familjer bjöds det på ännu mer mat. Efter att ha delat på lunch (dagens andra) gick vi vidare till nästa familj. Där stod frun i köket, så jag tänkte de ska nog äta lunch snart. Vi fick bröd med ost och fikon. Därefter serverades soppa och huvudrätt. Magarna var fulla men jag och praktikanterna åt så gott vi kunde. Man känner sig speciell onekligen. Dagen var inte slut med det utan vi åkte vidare till en minga, det vill säga att folket samlas för att gemensamt bygga ett hus eller något annat. Sprit är alltid med i bilden. En man, generellt är det män som går runt med flaskan och en mugg som han bjuder på resten. När jag tackade nej sa mannen ifråga att "så här går det till på mingas för att hålla uppe arbetsglöden".
På hemvägen, mot bussen till Quito vill säga, stannade vi bilen. Jag trodde att någon skulle gå av som det går till här med flakbilarna. Folk kliver på/av flaket hela tiden. Vi satt kvar i bilen ett tag. Utsikten var underbar. Dalen var så grön. Så fin. Plötsligt tittade regnbågen fram. Överraskning nummer två bestod av att de som hade försvunnit innan kom tillbaka med en present till mig. De hade plockat tomates de arbol, trädtomater och lagt fint inpackade i en låda. Det var då jag verkligen kände mig som en drottning. En drottning med blandade känslor.