Ironiskt ar det allt

Isn´t ironic.
Ja ironiskt ar det att mitt i all gladjeyran over att vara i La Paz med Rebecka, Vicky, Edith och Mikaela utan vaska. I did it again!
Men att travel light ar aldrig fel heller. Snart bar det av till Oruro, men forst att inhandla lite nodvandig proviant som deodorant och solkram!

God Jul

Jag hoppas alla får tid att bara vara under de kommande helgerna. Det är väl det julen är till för trots all stress med alla förberedelser.

Snart har halva tiden gått, var tar den vägen?
Jag tänker på alla saker som jag borde berätta om innan de blir ännu mer vardag. Men det får bli i januari. Nu är det en veckas semester i Bolivia som gäller. Landet som ligger mig snäppet varmare om hjärtat än Ecuador. Där har man äntligen röstat igenom den konstituerande församlingen men nu protesterar oppositionen för att de inte var med under röstningen. När det äntligen konstitueras en grundlag som tar hänsyn till ursprungsfolken blir det kaos. Mamma, jag lovar att vara försiktig men källor i Bolivia säger också att medierna överdriver situationen. För att läsa mer gå in på www.latinamerika.nu eller http://rebeckajalvemyr.blogspot.com/

Som utlandsboende, eller vad jag ska kalla mig!, är detta tiden då man verkligen saknar alla därhemma. Alla traditioner. Träffa släkt och vänner. Denna julen blir dock speciell eftersom jag ska fira med min bolivianska familj, som jag aldrig trodde att jag skulle återse så snart igen. Jag ser fram emot varm choklad kl 21 på kvällen, skåla in julen, äta middag kl 12 på natten och sen dansa framåt småtimmarna.

Jag saknar er enormt mycket!

Matfögiftad

Tre skällande hundar var nära att äta upp mig. I godan ro gick jag förbi universitet påväg till Supermaxi när bestarna väckte mig ur mina funderingar. Sittandes på en mur, märk väl kopplade, skrämmer de slag på varenda själ som råkar gå lite för nära deras ägor. Eftersom det inte är första gången detta händer borde jag ha lärt mig vid det här laget. Hade min mamma Patti varit med mig hade hon sagt, hija/dotter man måste vara uppmärksam!

Nu är jag i mitt nya rum, det vill säga Åsas gamla, som jag tog över när hon åkte hem förra veckan:( Julmusiken är på. Jag känner mig harmonisk, lycklig och förväntansfull. Långt ifrån min verklighet igårkväll när jag helt plötsligt började må dåligt på jobbet. Efter lunch trodde jag att jag var frusen på grund av att jag satt i ett kallt trapphus utanför kontoret och väntade på att bli insläppt. Smarta jag hade glömt nyckeln på skrivbordet. Skypemötet som jag bokat in blev försenat en timme. Med andra ord allt gick inte som det skulle. Jag fortsatte frysa. Till slut kände jag att det här går inte längre. Att försöka jobba när man fryser så man skakar går bara inte. Jag sa till Natalia att nu går jag, jag mår inte bra. Hon sa du är väldigt blek, jag ringer efter en taxi. Men att skaffa en taxi från Mariscal en fredagskväll är lättare sagt än gjort. Jag blev kvar på kontoret. När jag några timmar senare åkte hem med Natalia hade jag spytt upp det onda. Men fortsatte att frysa.
Idag gick jag till akuten. Fortare än kvickt blev jag inskickad på mottagningen. Det var bara att hoppa, nå ja kanske inte bokstavligen, upp i en säng. Tempen togs, läkaren kom undersökte mig, min spanska berömdes, blodprov togs av en sjuksköterska som känner till Sveriges fotbollslag..Sist men inte minst gav de mig en orallösning, rosa med tuggumismak, som jag fortfarande dricker om än motvilligt. Dessutom ska jag ta tabletter i tre dagar samt är jag på
en diet som förbjuder mig att äta fett och dricka mjölk under tre-fem dagar. Lagom till jul..

Tur i oturen är att jag bor med så fantastiska människor, som tar hand om mig. Jag pratar om Natalia, Jimena och Oscar, Jimes pojkvän, en galen colombian som kan underhålla kung och rike utan problem. Oftast förstår jag knappt hälften av vad han säger för colombianer har en tendens att prata jättefort och sluddrigt. Det blir mycket skratt och missförstånd!

Imorgon åker jag till Bolivia. Så overkligt, men alldeles, alldeles underbart!

Jag en drottning

"Me trataron como una reina", de behandlade mig som en drottning.
Att jobba med bistånd innebär att man får ta del av olika världar. I stan ses man som ännu en arbetare på temat medan man i byarna höjs till skyarna. Att försöka få ihop dessa världar är inte det lättaste. På senaste organisationsbesöket började dagen med att militären delade ut julklappar till barnen. Alla stod på led. Efter mottagandet av gåvorna avslutades hela proceduren med sång.
Som ansvarig är jag en annan Frida som har hittat någon slags personlighet, men som ändå känns som en främling. På möten är man väldigt formell och alla tilltalas med "compa" d vs kompanjon. Det bjuds på tilltugg. Vi fick lunch. Hos praktikanternas familjer bjöds det på ännu mer mat. Efter att ha delat på lunch (dagens andra) gick vi vidare till nästa familj. Där stod frun i köket, så jag tänkte de ska nog äta lunch snart. Vi fick bröd med ost och fikon. Därefter serverades soppa och huvudrätt. Magarna var fulla men jag och praktikanterna åt så gott vi kunde. Man känner sig speciell onekligen. Dagen var inte slut med det utan vi åkte vidare till en minga, det vill säga att folket samlas för att gemensamt bygga ett hus eller något annat. Sprit är alltid med i bilden. En man, generellt är det män som går runt med flaskan och en mugg som han bjuder på resten. När jag tackade nej sa mannen ifråga att "så här går det till på mingas för att hålla uppe arbetsglöden".
På hemvägen, mot bussen till Quito vill säga, stannade vi bilen. Jag trodde att någon skulle gå av som det går till här med flakbilarna. Folk kliver på/av flaket hela tiden. Vi satt kvar i bilen ett tag. Utsikten var underbar. Dalen var så grön. Så fin. Plötsligt tittade regnbågen fram. Överraskning nummer två bestod av att de som hade försvunnit innan kom tillbaka med en present till mig. De hade plockat tomates de arbol, trädtomater och lagt fint inpackade i en låda. Det var då jag verkligen kände mig som en drottning. En drottning med blandade känslor.

En ledig dag

Frida: Vad gjorde du igår?

Johanna: Kolla min blogg.

Finns det något mer att tillägga.

Det är lördag. En ledig dag. Igår slog det mig hur svårt det är att vara ledig här.

Men hemma är det ju saker som måste fixas. Huset behöver städas. Granen och vår enda blomma behöver vattnas. Jag undviker alla måsten och dricker mer kaffe istället.

Tänker att jag har ju hela dagen på mig. Ingen brådska. Bättre att njuta av stunden och ta det som det kommer.

En tankeställare

Rosa Burges.
Ensamstående mamma till tre barn. Hårt arbetande kvinna. Analfabet.
I byarna möter man de mest otroliga människorna. Varför är det inga medier som berättar om dem är en tanke som slår mig. Istället handlar det om olyckor, hur många som dog, detaljerade bilder och beskrivningar, hur oppositionen bråkar och om kändisar. Tydligen var Prinsessan Diana inte gravid när hon dog. På TV är presentatörerna mestiser. Ursprungsfolk som Rosa och svarta ser man inte.

Rosa, Rosa. Så stark, förtrollande, vacker, sårbar och öppen. Hon tar emot en med öppna armar. Hennes tandlösa leende gör en glad. Nå ja inte tandlösa, framtänderna på överkäken saknas, men vad gör det?
Pratglad som bara den är hon, hälften är på quichua, språket som ursprungsfolken talar, hälften på spanska talar hon om hur tacksam hon är över att få ha en praktikant hemma hos sig. Någon som kan berätta om en annan värld, dela med sig av sina erfarenheter samt ta del av hennes vardag. På något vis förstår jag att hon vill tacka Pedro de la Cruz, FENOCINs president och asambleista för Alianza País, som även tillhör den sittande regeringen.
Rosa berättar att FENOCIN och framförallt Pedro har bidragit till det här programmet. Han som kan läsa, skriva, är lärd. Rest en massa har han också gjort och skapat kontakter som har lett till det här samarbetet mellan Sverige och Ecuador. Själv har hon allt i huvudet säger hon. För läsa det kan hon inte. Spanska har hon inte heller lärt sig. Jag försöker infoga att utan huvudet hade vi inte kunnat lära oss något än mindre ha ett ställe att bevara all information på. Kanske tar hon det till sig. Det känns hemskt att komma som "den bildade". Hon som vet soch har varit med om så mycket som jag aldrig ens kan föreställa mig. Jag vill bara krama om henne länge. Hon tackar oss om och om igen för att ha kommit. Vi, jag och Manuela, återgäldar tacksamheten. Efteråt springer hon iväg som vanligt. Förra gången jag var på besök sprang hon iväg med min väska på ryggen. Full av energi. Kämpandes. Inget är omöjligt för Rosa. Denna kvinna som har varit med om så mycket vet hur det är att bita ihop och gå vidare.

Så varför klaga över småsaker? Livet är inte lätt, men det finns så mycket positiva saker som händer även när allt känns grått.
Tack Rosa, du gav mig en tankeställare.

Latinamerikansk jul

Att börja blogga lagom till jul är bättre sent än aldrig. Jag har ju bara varit här i Quito, Ecuador, i två månader. Tiden går så fort, inget snack om saken. Ljusen i granen blinkar så amerikanskt, men de sprider ändå en underbar stämning av julefrid och kanske fred i världen. Kan man ju hoppas i alla fall, lite naivt.

Förra veckan hade vi första advent fika på kontoret med lussekatter, pepparkakor och glögg. Igår var jag, Natalia och Jimena (vår nya housemate) och köpte julgran och julpynt i La parque Carolina. Det var galet värre kan jag tala om! Det var helt omöjligt att titta ut en gran utan att försäljarna kallade på en "Senorita un arbolito", "Fröken, en gran?". Tur att Jimena var med och förhandlade. Som vanligt får jag lust att fly fältet när försäljarna närmar sig. Så en riktigt latina är jag då inte. Till slut valde vi ut en gran till ett bra pris (12 USD), som vi reserverade medan vi köpte pyntet. När vi till slut hade förhandlat till oss en stjärna, kulor och en belysning utan musik såg vi vår gran åka iväg på flaket på en annan bil. Vilken förlust efter att ha planerat pyntet med just den granen i åtanke. Men ingen förlust utan lösning. Vi kom hem med en gran! Nästa projekt var att få den att stanna kvar i foten, som vi till slut fick fylla med tidningspapper. Det gäller att vara uppfinningsrik!

Vad skönt att det snart är jul. Det har varit två intensiva månader fyllda av mycket skratt och möjligheter. Som vanligt är det mycket som händer så här i slutet av året. På FENOCIN, http://www.fenocin.org/, UBV/Latinamerikas (Utveckling för biståndsverksamhet) samarbetsorganisation, http://www.ubv.se/, som jobbar för ett enat Ecuador för ursprungsfolk, bönder och svarta har det varit stort Vía Campesina möte för alla sydamerikanska småbonderörelser som ingår i denna internationella bonderörelse. Den 18-24 november var dagar fyllda av diskussioner om biobränslen, framtidens jordbruk, frönas inverkan på mänskilgheten samt nya vägar för det komersiella jordbruket. Deltog gjorde förutom FENOCIN, UBV även MST, de jordösas rörelse i Brasilien, kvinnoorganisationen ANAMURI från Chile bland andra. Kampglöden var otrolig! Globalicemos la lucha, globalicemos la esperanza! Globalisera hoppet, globalisera kampen! Synd att ni inte kan höra det av alla mötesdeltagarna, så hade ni förstått vilken energi jag pratar om.

Inte nog med detta invigdes den konstituerande församlingen den 30 november i Montecristi på kusten. President Rafael Correa har låtit sätta upp en alldeles ny byggnad där de 130 asambleisterna ska jobba de kommande sex månaderna. Om den nya konstituitionen inte blir färdig inom denna tiden så får de fortsätta jobba i två månader till. På bilden kommer asamleans ledare Alberto Acosta gående med FENOCIN, CNC och FENACLE. Det vill säga medlemmerna i Mesa Agraria.

Glädjen, folkfesten, vimlet går knappt att beskriva med ord. Tack vare Willian, UBV:s fotograf, kom jag in som press. Så inte för att skryta men någon har hälsat på Ecuadors oerhört snygge president!

Visst ser han nöjd ut:)